Agua Clara - ett revolutionärt paradis

I onsdags kom jag tillbaka från min sista fältvistelse som var i Agua Clara, som ligger nära Palenque för er som känner till Chiapas. Jag tänkte berätta för er dels om Agua Clara och dels lite mer allmänt om zapatisternas organisering.

Agua Clara är något så ovanligt som ett zapatistiskt ekoturismområde. Marken återtogs av zaptisterna från en storgodsägare under zapatisternas revolt 1994 då man med vapen gick in i ett antal städer i Chiapas. Många år användes dock området av anhängare till partiet PRI, vilka med regeringspengar byggde ett hotell med restaurang på området. Med tiden blev området mer eller mindre övergivet och i oktober i år gick zapatisterna in och återtog marken, nu med intentionen att ständigt ha folk på plats och att på längre sikt öppna hotellet och restaurangen för turister. Sedan återtagandet i oktober har sju olika grupper av zapatister från regionen turats om att vakta området. Grupperna består av mellan 40-50 personer, alla män, och man stannar i en vecka. Området är otroligt vackert - med en t'ujbil mukulha - en vacker flod med turkosfärgat vatten och en park med stora träd. Vi hade också tur jag och Flor - den andra observatören, en tjej från Argentina - det var dans två gånger under vår vistelse och vi fick också delta i en ceremoni vid firandet av la Virgen Guadalupe den 12 december.

Det är zapatisternas så kallade Junta de Buen Gobierno - på svenska brukar man säga det Goda Styrelserådet - som planerar om vakt behövs i ett område. Som zapatist och medlem i organisationen tillhör det din plikt att delta i vaktturer som i Agua Clara och i caracolen - det regionala sätet där la Junta sitter. Det finns fem caracoler (caracol betyder snäcka på spanska) och därmed också fem Juntas de Buen Gobierno. Agua Clara tillhör caracol IV Morelia. I caracolerna tar la Junta emot personer från sin region som kommer för att anmäla brott som begåtts. Zapatister förhandlar inte med och har ingen kontakt med regeringen - förutom de anmälningar man gör mot övergrepp som begåtts. Man har sina egna regeringar - las Juntas - och man namnger sina egna autonoma kommuner. Vi behöver inte den andra regeringen, vi har vår egen, som en man sa till mig i Agua Clara. I de olika caracolerna och även i de autonoma kommunerna bedriver man olika typer av utbildande verksamhet, som kurser i sko- och möbeltillverkning och i hur man bakar bröd i storugn. För att inte bero av regeringen utbildar man personer från byarna i hälsovård och man har också en egen skola i de autonoma kommunerna, som är skild från regeringens skola. I den autonoma skolan lär sig barnen om zapatisternas ursprung, om revolutionshjältar som Emiliano Zapata och om varför zapatisterna tog till vapen 1994. (När en pojke i Agua Clara skulle rita en teckning till mig målade han Che Guevara och skrev EZLN (Ejercito Zapatista de Liberación Nacional) ovanför.) Barnen utbildas både på sitt modersmål och på spanska till skillnad från i regeringens skolor där utbildningen bara sker på spanska. Läraren väljs av byborna.

Det finns mycket att inspireras över i zapatisternas organisering. De bygger nytt istället för att bara kritisera det gamla. De har en vision och jobbar sakta men säkert upp det samhälle de själva vill ha, de sitter inte fasta i hopplöshet. Visst protesterar och demonstrerar de också, men fokus ligger på att skapa något eget, något de saknar i samhället. De skapar utveckling - men på deras villkor.

Efter vår vistelse i Agua Clara åkte jag och Flor till caracol IV i Morelia för att avlägga rapport inför la Junta. Före och efter varje vistelse i en autonom zapatistkommun måste vi passera den caracol kommunen tillhör för att först be om tillåtelse att åka till byn och sen för att avlägga rapport om vad som hänt under vistelsen. Efter att ha blivit inskrivna hos vakterna i la vigilancia blev vi insläppta till la Junta. Vi berättade om vår vistelse i Agua Clara, om de problem som fortgår och också om hur bra vi blivit behandlade av los compañeros i Agua Clara. Den dagen var det kanske ett tiotal personer i la Junta varav främst två kvinnor pratade. När de skulle skriva upp våra namn skrattade Flor lite ursäktande, ja mitt efternamn är lite komplicerat. Det är ingen fara compañera sa en av kvinnorna med allvar i blicken, sådana är vi alla, var och en har sitt efternamn. Hon tackade oss för vårt stöd och sa att vi behöver er, men jag tror också att ni kanske behöver oss. En annan kvinna sa om det inte vore för la lucha - för kampen - så hade vi kanske aldrig träffats. Det viktiga är att vi kämpar tillsammans. Säg till los compañeros i Argentina och i Sverige att de är välkomna hit och lära känna Agua Clara.

Vishet kontra ackumulation av information

Ibland känns det som att det i Sverige pågår en tävling - den som har samlat mest information när hon dör vinner. Då är det en uppfriskande kontrast att befinna sig i byarna, här finns en vishet (okej det finns i Sverige också men man får leta mer), ett lugn, man försöker inte på samma sätt bräcka varandra med sina faktakunskaper. I zapatisternas naturreservat i Huitepec pratade vi med en man om byns historia och vi frågade om man från zapatisternas sida gjort en anmälan mot Cocacola som köper vatten som är taget utan tillåtelse från naturreservatet (se två inlägg tillbaka). Mannen svarade oss att ja, det vet jag inte, vi vet inte alltid vad La Junta (La Junta de Buen Gobierno - zapatisternas Goda Styrelseråd) gör. Vi frågade också om något datum, jag minns inte för vad, och han sa ja det var nog ett år sen. Eller två. Por ahí. Poängen här är inte zapatisternas eventuella problem med kommunikationen utan att han kanske inte har all information om zapatiströrelsen och om alla beslut som fattas, men han vet varför han kämpar, för de fattigas rättigheter, för deras rätt till jord. Och det räcker jäkligt långt.

Jag har träffat så många människor i byarna som inte har en aning om var Sverige ligger, om börskriser eller om presidentval och som jag har den djupaste respekt för, för deras styrka och värdighet och hur de fortsätter stå upp för sina rättigheter trots alla hinder. Jag vet också att information är makt, att utbildning utvecklar. Men lite mer vishet och lugn och lite mindre stress och informationshets kan nog vara rätt bra ändå.

Ett kodak moment som aldrig kommer igen…

Vid en av vandringarna med zapatisterna i naturreservatet Huitepec stannar vi till vid en otroligt vacker hage med utsikt över hela San Cristóbal för att vila en stund. Jag och den andra observatören – Ennio från Schweiz – sätter oss ner. Åtta eller nio av zapatisterna börjar så gå omkring på fältet, böjda vid midjan som om de letar efter någonting. Vi tittar på varann jag och Ennio, vad letar de efter? Vi frågar en av zapatisterna som sitter bredvid oss vad de gör. Jo, förklarar han, de letar fyrklöver. Ängen är nämligen full av treklöver. Vilken syn, sällan har jag varit med om ett sådant Kodak moment men inte kunnat ta kort… Nästan tio maskförklädda zapatister som går omkring på en vacker äng och letar fyrklöver.

Att vandra i zapatisttempo

Från caracolen Oventic som Huitepec tillhör och
som vi därmed var tvungna att passera innan vi
kunde åka dit.

Innan i Sverige läste jag någon gång om zapatistarméns träning, om hur man går i bergen på natten i massor av timmar. Nu har jag själv fått mig en liten dos och en inblick i det här med vandring i berg… Jag har precis kommit tillbaka från Huitepec, ett av zapatisterna grundat naturreservat i bergen på 2500 meters höjd nära San Cristóbal. I byn bor ett tiotal zapatistfamiljer och varje vecka kommer cirka 20 zapatister från andra byar för att hjälpa till att vakta området så obehöriga inte går in och så ingen hugger ner träd eller tar vatten utan lov. De stannar en vecka och sen kommer en ny grupp. Varje dag går ungefär femton av de tjugo tillsammans med en representant från byn och med de kanske inte riktigt lika tränade observatörerna runt området i ungefär fyra timmar. Vi går i ett långt led på stigarna, först byrepresentanten, sedan vi observatörer och sist de femton zapatisterna från andra byar. Luften är så tunn eftersom det ligger så högt upp och det är otroligt brant och svårgenomträngligt så det är lite av en utmaning. Jag jobbar ju lite efter djungelordspråket När Lisa andas i djungeln skräms alla djur iväg vilket är kul när man går med spänstiga och uthålliga snubbar från landet som ju ungefär jobbar hårdare under en dag än vad jag kommer göra hela mitt liv. Men i alla fall, jag tyckte jag hängde med rätt bra ändå. Zapatisterna hade tydligen tidigare bett organisationen vi jobbar för att de ville ha manliga observatörer som orkade med att gå i bergen. Hmpf, jag klarade mig minst lika bra som den snavande schweizaren jag gick med. Första gången jag gick avslutade vi med en riktigt härlig vandring upp för det väldigt branta berget som gjorde att jag andades högre än någonsin. De bakom mig började precis på slutet sacka efter och jag tänkte, kan det vara så att de också är lite trötta så de har slagit av på takten? Men så började jag höra ljud bakom mig, grenar som bröts. När vi kommit uppför berget såg jag varför de hade kommit efter. De kom bärandes med gigantiska trädgrenar som de skulle ha till ved. Ah då var det bara jag som var trött då… Jag kan tillägga att jag mottog vissa fnissiga blickar när de såg mig med mitt tomatröda ansikte och svettdrypande hår.