Vad behöver jag verkligen i mitt liv och vad är bara ren bekvämlighet, skapade behov som jag lika gärna klarar mig utan och som bara skapar stress? Köphets och materialism gör oss till komplicerade varelser som har konstiga behov som måste tillfredsställas. Jag klarar mig inte utan kaffe, choklad, internet, min sköna säng… Det blev så tydligt nu i Agua Clara vilken bild vissa i byarna måste ha av oss – människorna där hade bestämt att vi observatörer skulle bo i hotellrummen medan de 40-50 männen i vakten sov utanför rummen på golvet. Vi skulle använda toaletterna medan de gick utomhus. Vi skulle använda gasspisen i restaurangköket för att laga mat medan de lagade sina bönor och pozol (majsdryck) över öppen eld utanför. Och så vidare. Normala förhållanden för oss observatörer är ju också att laga mat över öppen eld, sova på hårt underlag och så vidare. Det är klart att vi också kan äta bönor och tortillas, vi behöver inte ha ”specialmat”.
Jag tror att vi oroar oss otroligt mycket för att vi inte ska få våra behov tillfredsställda, och där gör vi av med en massa energi. Som; kommer jag att kunna sova, vad ska vi äta, när kommer vi komma iväg imorrn… Vi (utesluter inte på något sätt mig själv från den här diskussionen) fyller behov som inte existerar och fastnar därmed i en fälla av kontroll för att se till att få dessa behov tillfredsställda. Vi skulle vara mycket lyckligare om vi kunde släppa, se vad som händer, testa. Det var så skönt i Agua Clara, det fanns i princip inget att köpa. Man kunde gå över en hängbro över floden och köpa kex och läsk men det var lite av ett projekt för vi var tvungna att bli följeslagna av några av zapatistvakterna.
Människorna vi träffar i byarna har inte råd att vara så komplicerade som vi. Det blir en ganska extrem skillnad att leva med kämpande fattiga bönder som lever under pressen av ett lågintensivt krig. Vi köper mycket av vår identitet, jag är den jag är på grund av mina kläder och prylar och det budskap de utstrålar. Hos zapatisterna har jag sett något annat, en stolthet över att vara zapatist, över att kämpa. Det är hårt men man kämpar vidare och man gör det tillsammans. Än sen om jag använder en avskuren läskflaska som mugg för att dricka min pozol? Än sen om mina kläder är slitna och jag inte har någon mobiltelefon? Hos zapatisterna finns en stolthet över att man inte tar emot pengar från den korrupta regeringen, den mat och de kläder de har kommer från eget slit. Vi från rikare länder är så materialistiska och tror att alla fattiga är så ledsna för att de inte har så dyra och nya saker som vi. Det är klart att det finns en nyfikenhet, men också en distans till det rent materiella. I Agua Clara frågade jag en gång en kille om han visste vad klockan var. Jag har ingen klocka, sa han med ett stort leende. Soy 100 % campesino – jag är 100 % bonde. Männen i Moreliaregionen har vakttur var sjunde vecka i Agua Clara och de stannar i en vecka varje gång. Nu har kaffeskörden precis kommit igång och en man berättade för mig att det är tufft att vara borta en vecka, man missar mycket arbete. Trots det kämpar man vidare. Man sparar ihop pengar för att ha råd med transporten till Agua Clara.
Skapar vi våra behov för att fylla ett tomrum kanske? Vi kanske skulle prova att fylla det med lite mer kamp och frijoles, och lite mindre shopping och caffe latte.
Jag tror att vi oroar oss otroligt mycket för att vi inte ska få våra behov tillfredsställda, och där gör vi av med en massa energi. Som; kommer jag att kunna sova, vad ska vi äta, när kommer vi komma iväg imorrn… Vi (utesluter inte på något sätt mig själv från den här diskussionen) fyller behov som inte existerar och fastnar därmed i en fälla av kontroll för att se till att få dessa behov tillfredsställda. Vi skulle vara mycket lyckligare om vi kunde släppa, se vad som händer, testa. Det var så skönt i Agua Clara, det fanns i princip inget att köpa. Man kunde gå över en hängbro över floden och köpa kex och läsk men det var lite av ett projekt för vi var tvungna att bli följeslagna av några av zapatistvakterna.
Människorna vi träffar i byarna har inte råd att vara så komplicerade som vi. Det blir en ganska extrem skillnad att leva med kämpande fattiga bönder som lever under pressen av ett lågintensivt krig. Vi köper mycket av vår identitet, jag är den jag är på grund av mina kläder och prylar och det budskap de utstrålar. Hos zapatisterna har jag sett något annat, en stolthet över att vara zapatist, över att kämpa. Det är hårt men man kämpar vidare och man gör det tillsammans. Än sen om jag använder en avskuren läskflaska som mugg för att dricka min pozol? Än sen om mina kläder är slitna och jag inte har någon mobiltelefon? Hos zapatisterna finns en stolthet över att man inte tar emot pengar från den korrupta regeringen, den mat och de kläder de har kommer från eget slit. Vi från rikare länder är så materialistiska och tror att alla fattiga är så ledsna för att de inte har så dyra och nya saker som vi. Det är klart att det finns en nyfikenhet, men också en distans till det rent materiella. I Agua Clara frågade jag en gång en kille om han visste vad klockan var. Jag har ingen klocka, sa han med ett stort leende. Soy 100 % campesino – jag är 100 % bonde. Männen i Moreliaregionen har vakttur var sjunde vecka i Agua Clara och de stannar i en vecka varje gång. Nu har kaffeskörden precis kommit igång och en man berättade för mig att det är tufft att vara borta en vecka, man missar mycket arbete. Trots det kämpar man vidare. Man sparar ihop pengar för att ha råd med transporten till Agua Clara.
Skapar vi våra behov för att fylla ett tomrum kanske? Vi kanske skulle prova att fylla det med lite mer kamp och frijoles, och lite mindre shopping och caffe latte.
