tisdag 23 december 2008

Skapade behov


Vad behöver jag verkligen i mitt liv och vad är bara ren bekvämlighet, skapade behov som jag lika gärna klarar mig utan och som bara skapar stress? Köphets och materialism gör oss till komplicerade varelser som har konstiga behov som måste tillfredsställas. Jag klarar mig inte utan kaffe, choklad, internet, min sköna säng… Det blev så tydligt nu i Agua Clara vilken bild vissa i byarna måste ha av oss – människorna där hade bestämt att vi observatörer skulle bo i hotellrummen medan de 40-50 männen i vakten sov utanför rummen på golvet. Vi skulle använda toaletterna medan de gick utomhus. Vi skulle använda gasspisen i restaurangköket för att laga mat medan de lagade sina bönor och pozol (majsdryck) över öppen eld utanför. Och så vidare. Normala förhållanden för oss observatörer är ju också att laga mat över öppen eld, sova på hårt underlag och så vidare. Det är klart att vi också kan äta bönor och tortillas, vi behöver inte ha ”specialmat”.

Jag tror att vi oroar oss otroligt mycket för att vi inte ska få våra behov tillfredsställda, och där gör vi av med en massa energi. Som; kommer jag att kunna sova, vad ska vi äta, när kommer vi komma iväg imorrn… Vi (utesluter inte på något sätt mig själv från den här diskussionen) fyller behov som inte existerar och fastnar därmed i en fälla av kontroll för att se till att få dessa behov tillfredsställda. Vi skulle vara mycket lyckligare om vi kunde släppa, se vad som händer, testa. Det var så skönt i Agua Clara, det fanns i princip inget att köpa. Man kunde gå över en hängbro över floden och köpa kex och läsk men det var lite av ett projekt för vi var tvungna att bli följeslagna av några av zapatistvakterna.

Människorna vi träffar i byarna har inte råd att vara så komplicerade som vi. Det blir en ganska extrem skillnad att leva med kämpande fattiga bönder som lever under pressen av ett lågintensivt krig. Vi köper mycket av vår identitet, jag är den jag är på grund av mina kläder och prylar och det budskap de utstrålar. Hos zapatisterna har jag sett något annat, en stolthet över att vara zapatist, över att kämpa. Det är hårt men man kämpar vidare och man gör det tillsammans. Än sen om jag använder en avskuren läskflaska som mugg för att dricka min pozol? Än sen om mina kläder är slitna och jag inte har någon mobiltelefon? Hos zapatisterna finns en stolthet över att man inte tar emot pengar från den korrupta regeringen, den mat och de kläder de har kommer från eget slit. Vi från rikare länder är så materialistiska och tror att alla fattiga är så ledsna för att de inte har så dyra och nya saker som vi. Det är klart att det finns en nyfikenhet, men också en distans till det rent materiella. I Agua Clara frågade jag en gång en kille om han visste vad klockan var. Jag har ingen klocka, sa han med ett stort leende. Soy 100 % campesino – jag är 100 % bonde. Männen i Moreliaregionen har vakttur var sjunde vecka i Agua Clara och de stannar i en vecka varje gång. Nu har kaffeskörden precis kommit igång och en man berättade för mig att det är tufft att vara borta en vecka, man missar mycket arbete. Trots det kämpar man vidare. Man sparar ihop pengar för att ha råd med transporten till Agua Clara.

Skapar vi våra behov för att fylla ett tomrum kanske? Vi kanske skulle prova att fylla det med lite mer kamp och frijoles, och lite mindre shopping och caffe latte.

Etnocentrism

En sak som har irriterar mig hos vissa (men långt ifrån alla) fredsobservatörer är hur man efter tre dagar i en by har tusen åsikter och klagomål om hur organiseringen i byn går till och vad man skulle behöva förändra. Man är också väldigt irriterad över att inte få all information om byn och om dagsläget och suckar över att byborna inte verkar ha nån koll. Och varför blir vi inte inbjudna till alla möten och kan inte nån översätta, de pratar ju tzeltal hela tiden. Det kliar i fingrarna att få lägga sig i, man vill ju bara ge lite råd. Gärna efter att ha tillbringat ungefär tre veckor i landet innan man åkte ut i byn. Jag kallar detta för inget annat än rasism och etnocentrism. Dessa bönder, dessa människor ur ursprungsbefolkningen, dessa fattiga människor, vad har de för koll egentligen, verkar man tänka. De har inte kommit så långt i utvecklingen, vi måste ge dem våra idéer. Men de kanske har egna idéer, kommer välja en annan väg?

Vi kan verkligen inte efter några dagar, veckor eller månader allt om den aktuella situationen i byarna, i delstaten Chiapas eller i landet. Situationen är så komplex, jag pratade med en tjej från Frankrike häromdagen och hon sa att hon har varit här i ett år och varit engagerad i frågor kring mänskliga rättigheter, men att hon fortfarande inte förstår 1o % av det som sker. Och vad det gäller informationen så kanske de inte alltid vill ge oss den? Jag är övertygad om att den information de vill att vi ska ha, den får vi också. När de vill att vi ska delta på mötena, då bjuder de in oss. Människorna i byarna vet att vi kommer och går, förtroende är inte något som ges hur som helst. Vi är vana vid att fråga och sedan få information. Men här råder andra omständigheter, information kan vara farlig och få dramatiska konsekvenser om den hamnar i fel händer. Organisering måste ske på ett intelligent sätt och information kan inte ges ut till höger och vänster. En mexikansk fredsobservatör i Agua Clara frågade några killar om hur utbildningen gick till i zapatisternas skolor. Inte en speciellt känslig fråga, men eftersom hon pressade på så mycket så slöt sig killarna mer och mer och till slut ville de inte svara på en enda fråga.

Vi måste acceptera att vi kommer till en annan kultur, ett annat sätt att arbeta och acceptera det. Saker och ting sker inte på våra villkor, och så måste det fortsätta vara också. Vår roll är att observera, vilket inte någonstans betyder utbilda. Det finns ibland ett behov hos vissa observatörer att vara unik, ha åsikter och briljera. Man söker de starkaste upplevelserna, ställer 1000 frågor, vill åt det äkta. Men man kommer inte åt det äkta genom att pressa, och borde kanske fokusera på att försöka lära sig istället på att försöka lära ut.

söndag 21 december 2008

Agua Clara - ett revolutionärt paradis




I onsdags kom jag tillbaka från min sista fältvistelse som var i Agua Clara, som ligger nära Palenque för er som känner till Chiapas. Jag tänkte berätta för er dels om Agua Clara och dels lite mer allmänt om zapatisternas organisering.

Agua Clara är något så ovanligt som ett zapatistiskt ekoturismområde. Marken återtogs av zaptisterna från en storgodsägare under zapatisternas revolt 1994 då man med vapen gick in i ett antal städer i Chiapas. Många år användes dock området av anhängare till partiet PRI, vilka med regeringspengar byggde ett hotell med restaurang på området. Med tiden blev området mer eller mindre övergivet och i oktober i år gick zapatisterna in och återtog marken, nu med intentionen att ständigt ha folk på plats och att på längre sikt öppna hotellet och restaurangen för turister. Sedan återtagandet i oktober har sju olika grupper av zapatister från regionen turats om att vakta området. Grupperna består av mellan 40-50 personer, alla män, och man stannar i en vecka. Området är otroligt vackert - med en t'ujbil mukulha - en vacker flod med turkosfärgat vatten och en park med stora träd. Vi hade också tur jag och Flor - den andra observatören, en tjej från Argentina - det var dans två gånger under vår vistelse och vi fick också delta i en ceremoni vid firandet av la Virgen Guadalupe den 12 december.

Det är zapatisternas så kallade Junta de Buen Gobierno - på svenska brukar man säga det Goda Styrelserådet - som planerar om vakt behövs i ett område. Som zapatist och medlem i organisationen tillhör det din plikt att delta i vaktturer som i Agua Clara och i caracolen - det regionala sätet där la Junta sitter. Det finns fem caracoler (caracol betyder snäcka på spanska) och därmed också fem Juntas de Buen Gobierno. Agua Clara tillhör caracol IV Morelia. I caracolerna tar la Junta emot personer från sin region som kommer för att anmäla brott som begåtts. Zapatister förhandlar inte med och har ingen kontakt med regeringen - förutom de anmälningar man gör mot övergrepp som begåtts. Man har sina egna regeringar - las Juntas - och man namnger sina egna autonoma kommuner. Vi behöver inte den andra regeringen, vi har vår egen, som en man sa till mig i Agua Clara. I de olika caracolerna och även i de autonoma kommunerna bedriver man olika typer av utbildande verksamhet, som kurser i sko- och möbeltillverkning och i hur man bakar bröd i storugn. För att inte bero av regeringen utbildar man personer från byarna i hälsovård och man har också en egen skola i de autonoma kommunerna, som är skild från regeringens skola. I den autonoma skolan lär sig barnen om zapatisternas ursprung, om revolutionshjältar som Emiliano Zapata och om varför zapatisterna tog till vapen 1994. (När en pojke i Agua Clara skulle rita en teckning till mig målade han Che Guevara och skrev EZLN (Ejercito Zapatista de Liberación Nacional) ovanför.) Barnen utbildas både på sitt modersmål och på spanska till skillnad från i regeringens skolor där utbildningen bara sker på spanska. Läraren väljs av byborna.

Det finns mycket att inspireras över i zapatisternas organisering. De bygger nytt istället för att bara kritisera det gamla. De har en vision och jobbar sakta men säkert upp det samhälle de själva vill ha, de sitter inte fasta i hopplöshet. Visst protesterar och demonstrerar de också, men fokus ligger på att skapa något eget, något de saknar i samhället. De skapar utveckling - men på deras villkor.

Efter vår vistelse i Agua Clara åkte jag och Flor till caracol IV i Morelia för att avlägga rapport inför la Junta. Före och efter varje vistelse i en autonom zapatistkommun måste vi passera den caracol kommunen tillhör för att först be om tillåtelse att åka till byn och sen för att avlägga rapport om vad som hänt under vistelsen. Efter att ha blivit inskrivna hos vakterna i la vigilancia blev vi insläppta till la Junta. Vi berättade om vår vistelse i Agua Clara, om de problem som fortgår och också om hur bra vi blivit behandlade av los compañeros i Agua Clara. Den dagen var det kanske ett tiotal personer i la Junta varav främst två kvinnor pratade. När de skulle skriva upp våra namn skrattade Flor lite ursäktande, ja mitt efternamn är lite komplicerat. Det är ingen fara compañera sa en av kvinnorna med allvar i blicken, sådana är vi alla, var och en har sitt efternamn. Hon tackade oss för vårt stöd och sa att vi behöver er, men jag tror också att ni kanske behöver oss. En annan kvinna sa om det inte vore för la lucha - för kampen - så hade vi kanske aldrig träffats. Det viktiga är att vi kämpar tillsammans. Säg till los compañeros i Argentina och i Sverige att de är välkomna hit och lära känna Agua Clara.

onsdag 3 december 2008

Skillnaden i möjligheter




I den sista byn jag var i - Cruztón - blev jag sjuk och var tvungen att åka tillbaka tidigare till San Cristóbal. (Ja, jag har nu bidragit till överanvändningen av antibiotika.) Jag blev i och med att jag blev sjuk påmind om vilken skillnad det egentligen är mellan oss observatörer och människorna i byarna. I byarna lever vi tillsammans med befolkningen, vi går på deras stigar och äter bönor och tortillas precis som dem. Men när jag blev sjuk kunde jag åka till stan, gå till läkare och köpa medicin - pengar hindrar mig inte från att bli frisk, och försäkringen täcker kostnaderna. Jag kunde också vila, vilket inte skulle vara helt självklart för en bybo, särskilt om man som jag "bara" var förkyld och hade en halsinfektion.

Det är som Pedro från Cruztón sa när jag pratade med honom, det är så otroligt svårt för bönderna att seguir adelante, att tjäna lite mer pengar och skaffa sig en bättre tillvaro. I byarna vi besöker är ju de flesta bönder och man odlar bönor och majs så det förhoppningsvis räcker hela året. Men man har ofta inte mycket pengar i kontanter. Vissa arbetar på majsfält som daglönare och de får betalt ungefär 60 pesos (ca 36 kronor) per dag. Att arbeta inom konstuktion, vägarbete ger ungefär 300 pesos (ca 180 kronor) per vecka. Tänk dig då transport på det, kanske 10-20 pesos per dag. Det blir inte mycket kvar. Pedro sa att han funderade på att dra iväg och jobba för att tjäna ihop lite pengar. Samtidigt sa han att de som faktiskt åker iväg, till USA till exempel, kommer ofta tillbaka med lika lite som de hade innan. Trots det fanns viljan att åka iväg, han vill att hans två barn ska få det lite bättre, och inte behöva växa upp som han har gjort.

Jag tar min antibiotikakur och blir av med bakterierna, men behåller ilskan och viljan att förändra.

Vishet kontra ackumulation av information

Ibland känns det som att det i Sverige pågår en tävling - den som har samlat mest information när hon dör vinner. Då är det en uppfriskande kontrast att befinna sig i byarna, här finns en vishet (okej det finns i Sverige också men man får leta mer), ett lugn, man försöker inte på samma sätt bräcka varandra med sina faktakunskaper. I zapatisternas naturreservat i Huitepec pratade vi med en man om byns historia och vi frågade om man från zapatisternas sida gjort en anmälan mot Cocacola som köper vatten som är taget utan tillåtelse från naturreservatet (se två inlägg tillbaka). Mannen svarade oss att ja, det vet jag inte, vi vet inte alltid vad La Junta (La Junta de Buen Gobierno - zapatisternas Goda Styrelseråd) gör. Vi frågade också om något datum, jag minns inte för vad, och han sa ja det var nog ett år sen. Eller två. Por ahí. Poängen här är inte zapatisternas eventuella problem med kommunikationen utan att han kanske inte har all information om zapatiströrelsen och om alla beslut som fattas, men han vet varför han kämpar, för de fattigas rättigheter, för deras rätt till jord. Och det räcker jäkligt långt.

Jag har träffat så många människor i byarna som inte har en aning om var Sverige ligger, om börskriser eller om presidentval och som jag har den djupaste respekt för, för deras styrka och värdighet och hur de fortsätter stå upp för sina rättigheter trots alla hinder. Jag vet också att information är makt, att utbildning utvecklar. Men lite mer vishet och lugn och lite mindre stress och informationshets kan nog vara rätt bra ändå.

Försök stoppa globaliseringen

Jag har funderat kring om det är ett problem att vi observatörer är i byarna eftersom vi har ett annat sätt att vara, en annan kultur, andra kläder och därigenom förändrar den tradition och kultur som finns, särskilt just eftersom vi ofta befinner oss i byar med ursprungsbefolkning. Men saken är ju den att det långt ifrån bara är vi som påverkar byarna. Globalisering, multinationella företag som vill sno mark för att kunna utvinna mineraler, passerande machomilitärer, TV (inte många har TV men de finns), radio och filmer (gärna b-filmer från USA med mycket blod, naket och pengafixering), folk som jobbar i USA några år och sen kommer tillbaka med nya idéer. Allt det här tränger in i byarna, vare sig de vill det eller inte, och därmed förändras människorna och deras sätt att vara.

Kommer då traditionerna och ursprungsspråken att leva kvar i Mexiko? Framtiden ser inte helt ljus ut - det försvinner hela tiden ursprungsspråk i landet eftersom barnen inte lär sig föräldrarnas språk. Det finns heller ingen uppmuntran från det mexikanska samhället, vad som är värt något är spanska och engelska, inte náhuatl eller tzeltal. Alla kulturer förändras och att bevara något in absurdum kanske det inte finns någon mening med. Frågan är bara vilka som har möjlighet att åtminstone ha någon slags makt över kulturens förändring.

Colawal
(Betyder tack på tzotzil, Chiapas näst största språk)

Mycket nytt att läsa!

Hej nu är jag tillbaka med nya inlägg och en ny och fräsch titel som ni ser. :) Tänkte också tipsa om intressanta artiklar jag skrivit tillsammans med min kollega Annakarin:

Kvinnokamp mot machismon i Chiapas
"Det har retat upp många män i den lilla staden Pujiltic i Chiapas att ett trettiotal kvinnor genom gruppen 11 de agosto har organiserat sig för att kunna få stå vid stadens genomfartsled för att sälja sina produkter. För många av kvinnorna är alternativet prostitution och därför fortsätter de sin kamp trots dödshot, förstörelse och kidnappning av en av gruppens sympatisörer."
http://www.krf.se/fredstjanst/chiapas_081023.asp
Oroligt inspirerande grupp kvinnor!

Vattnet är inte till salu
"Trots aggressioner och hot om tvångsförflyttning kämpar familjerna som tillhör zapatistarörelsen i byn Huitepec vidare för att skydda rörelsens naturreservat. De vill förhindra att några få personer säljer vattnet inom området till högstbjudande."
http://www.krf.se/fredstjanst/chiapas_081118.asp
Läs om Coca-cola som är den stora uppköparen av vattnet som är taget utan tillåtelse från zapatisternas område. (Tur man inte gillar läsk.)