Att vandra i zapatisttempo

Från caracolen Oventic som Huitepec tillhör och
som vi därmed var tvungna att passera innan vi
kunde åka dit.

Innan i Sverige läste jag någon gång om zapatistarméns träning, om hur man går i bergen på natten i massor av timmar. Nu har jag själv fått mig en liten dos och en inblick i det här med vandring i berg… Jag har precis kommit tillbaka från Huitepec, ett av zapatisterna grundat naturreservat i bergen på 2500 meters höjd nära San Cristóbal. I byn bor ett tiotal zapatistfamiljer och varje vecka kommer cirka 20 zapatister från andra byar för att hjälpa till att vakta området så obehöriga inte går in och så ingen hugger ner träd eller tar vatten utan lov. De stannar en vecka och sen kommer en ny grupp. Varje dag går ungefär femton av de tjugo tillsammans med en representant från byn och med de kanske inte riktigt lika tränade observatörerna runt området i ungefär fyra timmar. Vi går i ett långt led på stigarna, först byrepresentanten, sedan vi observatörer och sist de femton zapatisterna från andra byar. Luften är så tunn eftersom det ligger så högt upp och det är otroligt brant och svårgenomträngligt så det är lite av en utmaning. Jag jobbar ju lite efter djungelordspråket När Lisa andas i djungeln skräms alla djur iväg vilket är kul när man går med spänstiga och uthålliga snubbar från landet som ju ungefär jobbar hårdare under en dag än vad jag kommer göra hela mitt liv. Men i alla fall, jag tyckte jag hängde med rätt bra ändå. Zapatisterna hade tydligen tidigare bett organisationen vi jobbar för att de ville ha manliga observatörer som orkade med att gå i bergen. Hmpf, jag klarade mig minst lika bra som den snavande schweizaren jag gick med. Första gången jag gick avslutade vi med en riktigt härlig vandring upp för det väldigt branta berget som gjorde att jag andades högre än någonsin. De bakom mig började precis på slutet sacka efter och jag tänkte, kan det vara så att de också är lite trötta så de har slagit av på takten? Men så började jag höra ljud bakom mig, grenar som bröts. När vi kommit uppför berget såg jag varför de hade kommit efter. De kom bärandes med gigantiska trädgrenar som de skulle ha till ved. Ah då var det bara jag som var trött då… Jag kan tillägga att jag mottog vissa fnissiga blickar när de såg mig med mitt tomatröda ansikte och svettdrypande hår.