I torsdags var jag på ett möte på ett ställe utanför San Cristóbal, ett center där man har gratis utbildning i möbeltillverkning, i bilmekanik och massa annat. De som går på utbildningen är oftast personer ur ursprungsbefolkningen. Ett gäng vänstermänniskor har möte där varje torsdag då man diskuterar en bunt artiklar som delas ut veckan innan, som handlar dels om världspolitik och dels om mexikansk politik. En person har först en presentation av sin tolkning av artiklarna och sedan följer en öppen diskussion. I salen där diskussionen äger rum finns ett gigantiskt bord, och till höger två rader av stolar. På sidorna direkt när man kommer in finns också några stolar. Och hur ser fördelningen ut i rummet? Jo, runt det gigantiska bordet sitter mestiserna (de som är en blandning av européer och ursprungsbefolkning, majoriteten av mexikanarna) och på bänkarna bakom, som vore det en kyrka för länge sen där ursprungsbefolkningen inte fick komma in eller längst bak, sitter de tzotziler som jag antar går på utbildningen på centret. Nej förlåt, en tzotzil satt vid det gigantiska bordet. Presentationen av artiklarna kom igång och sedan följde den allmänna diskussionen. Innan man började diskutera påminde en kvinna om att man skulle försöka se till att alla fick delta, kvinnor och män, och att de som pratade skulle tänka på att inte ta så lång tid på sig. Fick höra efteråt att tydligen är det alltid samma personer (män) på dessa möten som pratar, de har ofta halvtimmes långa monologer, och säger ungefär samma sak varje gång. När jag var där pratade en kvinna och resten män.
Efter att den allmänna diskussionen pågått i ungefär en halvtimme bad en man om att få ordet, den enda tzotzilen kring bordet. Han började med att be om ursäkt för att hans spanska inte var så bra och han sa att han inte hade förstått allt av artiklarna och han sa till sina compañeros tzotziles att han hoppades att de hade förstått en del. Han gav några kommentarer kring artiklarna på spanska och så frågade han om det var okej att han sa några ord på tzotzil. Det var det så han vände sig mot bänkarna där tzotzilerna satt och pratade en stund, och några av dem svarade också tillbaka. Många av dem hade innan suttit och sinsemellan viskat på tzotzil, stickat eller halvsovit. Det var tydligen något nytt fick jag höra efteråt, att personer pratat på något ursprungsspråk på mötet. Mannen som i början av mötet hade presenterat artiklarna sa att det var ju kul att vi fick höra lite tzotzil också, det gör att allt känns mer autentiskt, mer på riktigt. Jag vet inte om jag såg fel, men det kändes som att en och annan vred sig lite i stolen när han sa det, som att tzotzilerna vore någon slags färgklick som var där för att ge lite stämning åt de andra. Och vem ska egentligen be vem om ursäkt? Ursprungsbefolkningen för att de ”inte pratar så bra” det språket de tvingats på? Är nu gänget så intresserade av vad ursprungsbefolkningen har att säga, varför inte låta dem delta på samma villkor? Varför inte ha en presentation av artiklarna på spanska och en på tzotzil? Varför inte ha översättning mellan språken så det verkligen kan bli ett utbyte? Det blir så absurt när mestiserna sitter och diskuterar artiklar om hot mot ursprungsbyar och tzotzilerna inte är med i diskussionen. När de pratade på tzotzil var det uppenbart att de hade kommentarer, men om allt sker på spanska sätter det ju dem i ett direkt underläge, att de inte kan prata sitt modersmål. Och särskilt med ett gäng som de flesta verkade ha universitetsutbildning och därmed väldigt akademisk spanska. Språket är ju ett i särklass fungerande verktyg för att inkludera eller exkludera någon.
Förmodligen med koppling till att tzotzilmannen tidigare bett om ursäkt för sin spanska bad en yngre mestis om ordet mot slutet av diskussionen och sa: förlåt för att jag pratar spanska, vi är ju i ett koloniserat land här i Mexiko. Bra sagt.
tisdag 23 december 2008
På andra sidan turistbussen
Genom arbetet som fredsobservatör har jag börjat se omvärlden med nya ögon. Nu i Agua Clara satt vi tillsammans med zapatisterna i hytten där de tog betalt 10 pesos per person av turisterna. Det var väldigt givande att vara på andra sidan turistbussen så att säga, att observera turisternas förvånade blickar när ett gäng campesinos – bönder – gled fram barfota för att ta betalt. Vad vill dessa män i slitna kläder, ska de råna mig..? Gummistövlarna hade de kanske slängt av sig vid de trälapparna de använde som sängar för att vila lite, och bredvid låg macheten. Turisterna ramlade ut ur turistbussen med sina flashiga kläder och nya trekkingskor. De hann knappt ur bilen förrän kameran var framme, de fotade hej vilt en stund, oj va vackert, och sedan drog de vidare.
Ofta som turist har du ju ingen aning om omständigheterna kring turistprojekt, till exempel vem tillhörde marken innan, vem tjänar egentligen pengar på projektet? I ixilområdet i Guatemala där jag arbetade tidigare i år var vi fredsobservatörer tvungna att vara ärliga och säga att vi var observatörer ifall någon frågade oss och alltid ha med oss dokumentation för att styrka det. Vi kunde inte vandra omkring som vi ville i bergen utan måste alltid gå eller åka direkt mellan byarna vi skulle besöka. Annars kunde vi bli anklagade för att komma från utländska företag intresserade av att köpa upp mark, eller för att vilja kidnappa barn (rykten som ibland startas av makthavare som inte gillar gringos som lägger sig i ”deras” angelägenheter…) eller annat. Det kan alltså bli riktigt farligt om du inte har koll på området och de problem som finns där. Det finns en massa problem under ytan, som ligger djupt och som är komplicerade och som du ofta inte ser direkt när du kommer in i en by. Till det tillkommer de uppenbara problemen i byarna som till exempel fattigdom, brist på sjukvård och utbildning.
En gång träffade jag en kille på en restaurang i Nebaj, den största staden som ligger i ixilområdet, och han sa att han arbetade för en amerikansk organisation som letade efter bra trekkingleder för turism. Och det i ett land och i ett område med enorma problem vad det gäller markrättigheter, med utländska företag som sagt och annat. Och med vem förhandlar de med angående deras turistprojekt? I Guatemala har inte rättvisa skipats sedan folkmordet under 80-talet och många av dagens ledande politiker har både liv och annat på sitt samvete.
Genom det här jobbet har jag fått chans att se hur människor lever som har ett helt totalt annat liv än jag, och därmed se världen med deras ögon. Höra deras berättelser om de problem de möter och få reda på hur de blir behandlade. Som här i San Cristóbal till exempel, de kvinnor, män och barn som säljer tuggummi, hantverk och annat på gatan kanske har förlorat sin jord och måste därför komma hit för att skaffa pengar till sin försörjning. Det man tjänar på att sälja prylar på gatan kanske sedan inte ens räcker till bussbiljetten tillbaka till byn. En kvinna som jag träffade i zapatisternas naturreservat Huitepec berättade att hon åker in till marknaden i San Cristóbal varje söndag för att sälja grönsaker. Hon sa att hon inte hade råd att hyra ett affärsstånd så hon säljer sina produkter ur en korg på trottoaren. Men de som äger marknadsstånden blir arga på de som kommer och säljer utan att betala för att ha ett stånd så ibland häller de ut deras produkter och stjäl deras pengar och tvingar bort dem därifrån. Och jag som innan dess bara sett en vanlig marknad, men det är klart att det finns hierarki och stridigheter där med.
Jag kan avsluta med att konstatera att det verkligen är värt det att stiga av och se livet från andra sidan turistbussen.
Ofta som turist har du ju ingen aning om omständigheterna kring turistprojekt, till exempel vem tillhörde marken innan, vem tjänar egentligen pengar på projektet? I ixilområdet i Guatemala där jag arbetade tidigare i år var vi fredsobservatörer tvungna att vara ärliga och säga att vi var observatörer ifall någon frågade oss och alltid ha med oss dokumentation för att styrka det. Vi kunde inte vandra omkring som vi ville i bergen utan måste alltid gå eller åka direkt mellan byarna vi skulle besöka. Annars kunde vi bli anklagade för att komma från utländska företag intresserade av att köpa upp mark, eller för att vilja kidnappa barn (rykten som ibland startas av makthavare som inte gillar gringos som lägger sig i ”deras” angelägenheter…) eller annat. Det kan alltså bli riktigt farligt om du inte har koll på området och de problem som finns där. Det finns en massa problem under ytan, som ligger djupt och som är komplicerade och som du ofta inte ser direkt när du kommer in i en by. Till det tillkommer de uppenbara problemen i byarna som till exempel fattigdom, brist på sjukvård och utbildning.
En gång träffade jag en kille på en restaurang i Nebaj, den största staden som ligger i ixilområdet, och han sa att han arbetade för en amerikansk organisation som letade efter bra trekkingleder för turism. Och det i ett land och i ett område med enorma problem vad det gäller markrättigheter, med utländska företag som sagt och annat. Och med vem förhandlar de med angående deras turistprojekt? I Guatemala har inte rättvisa skipats sedan folkmordet under 80-talet och många av dagens ledande politiker har både liv och annat på sitt samvete.
Genom det här jobbet har jag fått chans att se hur människor lever som har ett helt totalt annat liv än jag, och därmed se världen med deras ögon. Höra deras berättelser om de problem de möter och få reda på hur de blir behandlade. Som här i San Cristóbal till exempel, de kvinnor, män och barn som säljer tuggummi, hantverk och annat på gatan kanske har förlorat sin jord och måste därför komma hit för att skaffa pengar till sin försörjning. Det man tjänar på att sälja prylar på gatan kanske sedan inte ens räcker till bussbiljetten tillbaka till byn. En kvinna som jag träffade i zapatisternas naturreservat Huitepec berättade att hon åker in till marknaden i San Cristóbal varje söndag för att sälja grönsaker. Hon sa att hon inte hade råd att hyra ett affärsstånd så hon säljer sina produkter ur en korg på trottoaren. Men de som äger marknadsstånden blir arga på de som kommer och säljer utan att betala för att ha ett stånd så ibland häller de ut deras produkter och stjäl deras pengar och tvingar bort dem därifrån. Och jag som innan dess bara sett en vanlig marknad, men det är klart att det finns hierarki och stridigheter där med.
Jag kan avsluta med att konstatera att det verkligen är värt det att stiga av och se livet från andra sidan turistbussen.
Skapade behov
Vad behöver jag verkligen i mitt liv och vad är bara ren bekvämlighet, skapade behov som jag lika gärna klarar mig utan och som bara skapar stress? Köphets och materialism gör oss till komplicerade varelser som har konstiga behov som måste tillfredsställas. Jag klarar mig inte utan kaffe, choklad, internet, min sköna säng… Det blev så tydligt nu i Agua Clara vilken bild vissa i byarna måste ha av oss – människorna där hade bestämt att vi observatörer skulle bo i hotellrummen medan de 40-50 männen i vakten sov utanför rummen på golvet. Vi skulle använda toaletterna medan de gick utomhus. Vi skulle använda gasspisen i restaurangköket för att laga mat medan de lagade sina bönor och pozol (majsdryck) över öppen eld utanför. Och så vidare. Normala förhållanden för oss observatörer är ju också att laga mat över öppen eld, sova på hårt underlag och så vidare. Det är klart att vi också kan äta bönor och tortillas, vi behöver inte ha ”specialmat”.
Jag tror att vi oroar oss otroligt mycket för att vi inte ska få våra behov tillfredsställda, och där gör vi av med en massa energi. Som; kommer jag att kunna sova, vad ska vi äta, när kommer vi komma iväg imorrn… Vi (utesluter inte på något sätt mig själv från den här diskussionen) fyller behov som inte existerar och fastnar därmed i en fälla av kontroll för att se till att få dessa behov tillfredsställda. Vi skulle vara mycket lyckligare om vi kunde släppa, se vad som händer, testa. Det var så skönt i Agua Clara, det fanns i princip inget att köpa. Man kunde gå över en hängbro över floden och köpa kex och läsk men det var lite av ett projekt för vi var tvungna att bli följeslagna av några av zapatistvakterna.
Människorna vi träffar i byarna har inte råd att vara så komplicerade som vi. Det blir en ganska extrem skillnad att leva med kämpande fattiga bönder som lever under pressen av ett lågintensivt krig. Vi köper mycket av vår identitet, jag är den jag är på grund av mina kläder och prylar och det budskap de utstrålar. Hos zapatisterna har jag sett något annat, en stolthet över att vara zapatist, över att kämpa. Det är hårt men man kämpar vidare och man gör det tillsammans. Än sen om jag använder en avskuren läskflaska som mugg för att dricka min pozol? Än sen om mina kläder är slitna och jag inte har någon mobiltelefon? Hos zapatisterna finns en stolthet över att man inte tar emot pengar från den korrupta regeringen, den mat och de kläder de har kommer från eget slit. Vi från rikare länder är så materialistiska och tror att alla fattiga är så ledsna för att de inte har så dyra och nya saker som vi. Det är klart att det finns en nyfikenhet, men också en distans till det rent materiella. I Agua Clara frågade jag en gång en kille om han visste vad klockan var. Jag har ingen klocka, sa han med ett stort leende. Soy 100 % campesino – jag är 100 % bonde. Männen i Moreliaregionen har vakttur var sjunde vecka i Agua Clara och de stannar i en vecka varje gång. Nu har kaffeskörden precis kommit igång och en man berättade för mig att det är tufft att vara borta en vecka, man missar mycket arbete. Trots det kämpar man vidare. Man sparar ihop pengar för att ha råd med transporten till Agua Clara.
Skapar vi våra behov för att fylla ett tomrum kanske? Vi kanske skulle prova att fylla det med lite mer kamp och frijoles, och lite mindre shopping och caffe latte.
Jag tror att vi oroar oss otroligt mycket för att vi inte ska få våra behov tillfredsställda, och där gör vi av med en massa energi. Som; kommer jag att kunna sova, vad ska vi äta, när kommer vi komma iväg imorrn… Vi (utesluter inte på något sätt mig själv från den här diskussionen) fyller behov som inte existerar och fastnar därmed i en fälla av kontroll för att se till att få dessa behov tillfredsställda. Vi skulle vara mycket lyckligare om vi kunde släppa, se vad som händer, testa. Det var så skönt i Agua Clara, det fanns i princip inget att köpa. Man kunde gå över en hängbro över floden och köpa kex och läsk men det var lite av ett projekt för vi var tvungna att bli följeslagna av några av zapatistvakterna.
Människorna vi träffar i byarna har inte råd att vara så komplicerade som vi. Det blir en ganska extrem skillnad att leva med kämpande fattiga bönder som lever under pressen av ett lågintensivt krig. Vi köper mycket av vår identitet, jag är den jag är på grund av mina kläder och prylar och det budskap de utstrålar. Hos zapatisterna har jag sett något annat, en stolthet över att vara zapatist, över att kämpa. Det är hårt men man kämpar vidare och man gör det tillsammans. Än sen om jag använder en avskuren läskflaska som mugg för att dricka min pozol? Än sen om mina kläder är slitna och jag inte har någon mobiltelefon? Hos zapatisterna finns en stolthet över att man inte tar emot pengar från den korrupta regeringen, den mat och de kläder de har kommer från eget slit. Vi från rikare länder är så materialistiska och tror att alla fattiga är så ledsna för att de inte har så dyra och nya saker som vi. Det är klart att det finns en nyfikenhet, men också en distans till det rent materiella. I Agua Clara frågade jag en gång en kille om han visste vad klockan var. Jag har ingen klocka, sa han med ett stort leende. Soy 100 % campesino – jag är 100 % bonde. Männen i Moreliaregionen har vakttur var sjunde vecka i Agua Clara och de stannar i en vecka varje gång. Nu har kaffeskörden precis kommit igång och en man berättade för mig att det är tufft att vara borta en vecka, man missar mycket arbete. Trots det kämpar man vidare. Man sparar ihop pengar för att ha råd med transporten till Agua Clara.
Skapar vi våra behov för att fylla ett tomrum kanske? Vi kanske skulle prova att fylla det med lite mer kamp och frijoles, och lite mindre shopping och caffe latte.
Etnocentrism
En sak som har irriterar mig hos vissa (men långt ifrån alla) fredsobservatörer är hur man efter tre dagar i en by har tusen åsikter och klagomål om hur organiseringen i byn går till och vad man skulle behöva förändra. Man är också väldigt irriterad över att inte få all information om byn och om dagsläget och suckar över att byborna inte verkar ha nån koll. Och varför blir vi inte inbjudna till alla möten och kan inte nån översätta, de pratar ju tzeltal hela tiden. Det kliar i fingrarna att få lägga sig i, man vill ju bara ge lite råd. Gärna efter att ha tillbringat ungefär tre veckor i landet innan man åkte ut i byn. Jag kallar detta för inget annat än rasism och etnocentrism. Dessa bönder, dessa människor ur ursprungsbefolkningen, dessa fattiga människor, vad har de för koll egentligen, verkar man tänka. De har inte kommit så långt i utvecklingen, vi måste ge dem våra idéer. Men de kanske har egna idéer, kommer välja en annan väg?
Vi kan verkligen inte efter några dagar, veckor eller månader allt om den aktuella situationen i byarna, i delstaten Chiapas eller i landet. Situationen är så komplex, jag pratade med en tjej från Frankrike häromdagen och hon sa att hon har varit här i ett år och varit engagerad i frågor kring mänskliga rättigheter, men att hon fortfarande inte förstår 1o % av det som sker. Och vad det gäller informationen så kanske de inte alltid vill ge oss den? Jag är övertygad om att den information de vill att vi ska ha, den får vi också. När de vill att vi ska delta på mötena, då bjuder de in oss. Människorna i byarna vet att vi kommer och går, förtroende är inte något som ges hur som helst. Vi är vana vid att fråga och sedan få information. Men här råder andra omständigheter, information kan vara farlig och få dramatiska konsekvenser om den hamnar i fel händer. Organisering måste ske på ett intelligent sätt och information kan inte ges ut till höger och vänster. En mexikansk fredsobservatör i Agua Clara frågade några killar om hur utbildningen gick till i zapatisternas skolor. Inte en speciellt känslig fråga, men eftersom hon pressade på så mycket så slöt sig killarna mer och mer och till slut ville de inte svara på en enda fråga.
Vi måste acceptera att vi kommer till en annan kultur, ett annat sätt att arbeta och acceptera det. Saker och ting sker inte på våra villkor, och så måste det fortsätta vara också. Vår roll är att observera, vilket inte någonstans betyder utbilda. Det finns ibland ett behov hos vissa observatörer att vara unik, ha åsikter och briljera. Man söker de starkaste upplevelserna, ställer 1000 frågor, vill åt det äkta. Men man kommer inte åt det äkta genom att pressa, och borde kanske fokusera på att försöka lära sig istället på att försöka lära ut.
Vi kan verkligen inte efter några dagar, veckor eller månader allt om den aktuella situationen i byarna, i delstaten Chiapas eller i landet. Situationen är så komplex, jag pratade med en tjej från Frankrike häromdagen och hon sa att hon har varit här i ett år och varit engagerad i frågor kring mänskliga rättigheter, men att hon fortfarande inte förstår 1o % av det som sker. Och vad det gäller informationen så kanske de inte alltid vill ge oss den? Jag är övertygad om att den information de vill att vi ska ha, den får vi också. När de vill att vi ska delta på mötena, då bjuder de in oss. Människorna i byarna vet att vi kommer och går, förtroende är inte något som ges hur som helst. Vi är vana vid att fråga och sedan få information. Men här råder andra omständigheter, information kan vara farlig och få dramatiska konsekvenser om den hamnar i fel händer. Organisering måste ske på ett intelligent sätt och information kan inte ges ut till höger och vänster. En mexikansk fredsobservatör i Agua Clara frågade några killar om hur utbildningen gick till i zapatisternas skolor. Inte en speciellt känslig fråga, men eftersom hon pressade på så mycket så slöt sig killarna mer och mer och till slut ville de inte svara på en enda fråga.
Vi måste acceptera att vi kommer till en annan kultur, ett annat sätt att arbeta och acceptera det. Saker och ting sker inte på våra villkor, och så måste det fortsätta vara också. Vår roll är att observera, vilket inte någonstans betyder utbilda. Det finns ibland ett behov hos vissa observatörer att vara unik, ha åsikter och briljera. Man söker de starkaste upplevelserna, ställer 1000 frågor, vill åt det äkta. Men man kommer inte åt det äkta genom att pressa, och borde kanske fokusera på att försöka lära sig istället på att försöka lära ut.
söndag 21 december 2008
Agua Clara - ett revolutionärt paradis
I onsdags kom jag tillbaka från min sista fältvistelse som var i Agua Clara, som ligger nära Palenque för er som känner till Chiapas. Jag tänkte berätta för er dels om Agua Clara och dels lite mer allmänt om zapatisternas organisering.
Agua Clara är något så ovanligt som ett zapatistiskt ekoturismområde. Marken återtogs av zaptisterna från en storgodsägare under zapatisternas revolt 1994 då man med vapen gick in i ett antal städer i Chiapas. Många år användes dock området av anhängare till partiet PRI, vilka med regeringspengar byggde ett hotell med restaurang på området. Med tiden blev området mer eller mindre övergivet och i oktober i år gick zapatisterna in och återtog marken, nu med intentionen att ständigt ha folk på plats och att på längre sikt öppna hotellet och restaurangen för turister. Sedan återtagandet i oktober har sju olika grupper av zapatister från regionen turats om att vakta området. Grupperna består av mellan 40-50 personer, alla män, och man stannar i en vecka. Området är otroligt vackert - med en t'ujbil mukulha - en vacker flod med turkosfärgat vatten och en park med stora träd. Vi hade också tur jag och Flor - den andra observatören, en tjej från Argentina - det var dans två gånger under vår vistelse och vi fick också delta i en ceremoni vid firandet av la Virgen Guadalupe den 12 december.
Det är zapatisternas så kallade Junta de Buen Gobierno - på svenska brukar man säga det Goda Styrelserådet - som planerar om vakt behövs i ett område. Som zapatist och medlem i organisationen tillhör det din plikt att delta i vaktturer som i Agua Clara och i caracolen - det regionala sätet där la Junta sitter. Det finns fem caracoler (caracol betyder snäcka på spanska) och därmed också fem Juntas de Buen Gobierno. Agua Clara tillhör caracol IV Morelia. I caracolerna tar la Junta emot personer från sin region som kommer för att anmäla brott som begåtts. Zapatister förhandlar inte med och har ingen kontakt med regeringen - förutom de anmälningar man gör mot övergrepp som begåtts. Man har sina egna regeringar - las Juntas - och man namnger sina egna autonoma kommuner. Vi behöver inte den andra regeringen, vi har vår egen, som en man sa till mig i Agua Clara. I de olika caracolerna och även i de autonoma kommunerna bedriver man olika typer av utbildande verksamhet, som kurser i sko- och möbeltillverkning och i hur man bakar bröd i storugn. För att inte bero av regeringen utbildar man personer från byarna i hälsovård och man har också en egen skola i de autonoma kommunerna, som är skild från regeringens skola. I den autonoma skolan lär sig barnen om zapatisternas ursprung, om revolutionshjältar som Emiliano Zapata och om varför zapatisterna tog till vapen 1994. (När en pojke i Agua Clara skulle rita en teckning till mig målade han Che Guevara och skrev EZLN (Ejercito Zapatista de Liberación Nacional) ovanför.) Barnen utbildas både på sitt modersmål och på spanska till skillnad från i regeringens skolor där utbildningen bara sker på spanska. Läraren väljs av byborna.
Det finns mycket att inspireras över i zapatisternas organisering. De bygger nytt istället för att bara kritisera det gamla. De har en vision och jobbar sakta men säkert upp det samhälle de själva vill ha, de sitter inte fasta i hopplöshet. Visst protesterar och demonstrerar de också, men fokus ligger på att skapa något eget, något de saknar i samhället. De skapar utveckling - men på deras villkor.
Efter vår vistelse i Agua Clara åkte jag och Flor till caracol IV i Morelia för att avlägga rapport inför la Junta. Före och efter varje vistelse i en autonom zapatistkommun måste vi passera den caracol kommunen tillhör för att först be om tillåtelse att åka till byn och sen för att avlägga rapport om vad som hänt under vistelsen. Efter att ha blivit inskrivna hos vakterna i la vigilancia blev vi insläppta till la Junta. Vi berättade om vår vistelse i Agua Clara, om de problem som fortgår och också om hur bra vi blivit behandlade av los compañeros i Agua Clara. Den dagen var det kanske ett tiotal personer i la Junta varav främst två kvinnor pratade. När de skulle skriva upp våra namn skrattade Flor lite ursäktande, ja mitt efternamn är lite komplicerat. Det är ingen fara compañera sa en av kvinnorna med allvar i blicken, sådana är vi alla, var och en har sitt efternamn. Hon tackade oss för vårt stöd och sa att vi behöver er, men jag tror också att ni kanske behöver oss. En annan kvinna sa om det inte vore för la lucha - för kampen - så hade vi kanske aldrig träffats. Det viktiga är att vi kämpar tillsammans. Säg till los compañeros i Argentina och i Sverige att de är välkomna hit och lära känna Agua Clara.
Agua Clara är något så ovanligt som ett zapatistiskt ekoturismområde. Marken återtogs av zaptisterna från en storgodsägare under zapatisternas revolt 1994 då man med vapen gick in i ett antal städer i Chiapas. Många år användes dock området av anhängare till partiet PRI, vilka med regeringspengar byggde ett hotell med restaurang på området. Med tiden blev området mer eller mindre övergivet och i oktober i år gick zapatisterna in och återtog marken, nu med intentionen att ständigt ha folk på plats och att på längre sikt öppna hotellet och restaurangen för turister. Sedan återtagandet i oktober har sju olika grupper av zapatister från regionen turats om att vakta området. Grupperna består av mellan 40-50 personer, alla män, och man stannar i en vecka. Området är otroligt vackert - med en t'ujbil mukulha - en vacker flod med turkosfärgat vatten och en park med stora träd. Vi hade också tur jag och Flor - den andra observatören, en tjej från Argentina - det var dans två gånger under vår vistelse och vi fick också delta i en ceremoni vid firandet av la Virgen Guadalupe den 12 december.
Det är zapatisternas så kallade Junta de Buen Gobierno - på svenska brukar man säga det Goda Styrelserådet - som planerar om vakt behövs i ett område. Som zapatist och medlem i organisationen tillhör det din plikt att delta i vaktturer som i Agua Clara och i caracolen - det regionala sätet där la Junta sitter. Det finns fem caracoler (caracol betyder snäcka på spanska) och därmed också fem Juntas de Buen Gobierno. Agua Clara tillhör caracol IV Morelia. I caracolerna tar la Junta emot personer från sin region som kommer för att anmäla brott som begåtts. Zapatister förhandlar inte med och har ingen kontakt med regeringen - förutom de anmälningar man gör mot övergrepp som begåtts. Man har sina egna regeringar - las Juntas - och man namnger sina egna autonoma kommuner. Vi behöver inte den andra regeringen, vi har vår egen, som en man sa till mig i Agua Clara. I de olika caracolerna och även i de autonoma kommunerna bedriver man olika typer av utbildande verksamhet, som kurser i sko- och möbeltillverkning och i hur man bakar bröd i storugn. För att inte bero av regeringen utbildar man personer från byarna i hälsovård och man har också en egen skola i de autonoma kommunerna, som är skild från regeringens skola. I den autonoma skolan lär sig barnen om zapatisternas ursprung, om revolutionshjältar som Emiliano Zapata och om varför zapatisterna tog till vapen 1994. (När en pojke i Agua Clara skulle rita en teckning till mig målade han Che Guevara och skrev EZLN (Ejercito Zapatista de Liberación Nacional) ovanför.) Barnen utbildas både på sitt modersmål och på spanska till skillnad från i regeringens skolor där utbildningen bara sker på spanska. Läraren väljs av byborna.
Det finns mycket att inspireras över i zapatisternas organisering. De bygger nytt istället för att bara kritisera det gamla. De har en vision och jobbar sakta men säkert upp det samhälle de själva vill ha, de sitter inte fasta i hopplöshet. Visst protesterar och demonstrerar de också, men fokus ligger på att skapa något eget, något de saknar i samhället. De skapar utveckling - men på deras villkor.
Efter vår vistelse i Agua Clara åkte jag och Flor till caracol IV i Morelia för att avlägga rapport inför la Junta. Före och efter varje vistelse i en autonom zapatistkommun måste vi passera den caracol kommunen tillhör för att först be om tillåtelse att åka till byn och sen för att avlägga rapport om vad som hänt under vistelsen. Efter att ha blivit inskrivna hos vakterna i la vigilancia blev vi insläppta till la Junta. Vi berättade om vår vistelse i Agua Clara, om de problem som fortgår och också om hur bra vi blivit behandlade av los compañeros i Agua Clara. Den dagen var det kanske ett tiotal personer i la Junta varav främst två kvinnor pratade. När de skulle skriva upp våra namn skrattade Flor lite ursäktande, ja mitt efternamn är lite komplicerat. Det är ingen fara compañera sa en av kvinnorna med allvar i blicken, sådana är vi alla, var och en har sitt efternamn. Hon tackade oss för vårt stöd och sa att vi behöver er, men jag tror också att ni kanske behöver oss. En annan kvinna sa om det inte vore för la lucha - för kampen - så hade vi kanske aldrig träffats. Det viktiga är att vi kämpar tillsammans. Säg till los compañeros i Argentina och i Sverige att de är välkomna hit och lära känna Agua Clara.
onsdag 3 december 2008
Skillnaden i möjligheter
I den sista byn jag var i - Cruztón - blev jag sjuk och var tvungen att åka tillbaka tidigare till San Cristóbal. (Ja, jag har nu bidragit till överanvändningen av antibiotika.) Jag blev i och med att jag blev sjuk påmind om vilken skillnad det egentligen är mellan oss observatörer och människorna i byarna. I byarna lever vi tillsammans med befolkningen, vi går på deras stigar och äter bönor och tortillas precis som dem. Men när jag blev sjuk kunde jag åka till stan, gå till läkare och köpa medicin - pengar hindrar mig inte från att bli frisk, och försäkringen täcker kostnaderna. Jag kunde också vila, vilket inte skulle vara helt självklart för en bybo, särskilt om man som jag "bara" var förkyld och hade en halsinfektion.
Det är som Pedro från Cruztón sa när jag pratade med honom, det är så otroligt svårt för bönderna att seguir adelante, att tjäna lite mer pengar och skaffa sig en bättre tillvaro. I byarna vi besöker är ju de flesta bönder och man odlar bönor och majs så det förhoppningsvis räcker hela året. Men man har ofta inte mycket pengar i kontanter. Vissa arbetar på majsfält som daglönare och de får betalt ungefär 60 pesos (ca 36 kronor) per dag. Att arbeta inom konstuktion, vägarbete ger ungefär 300 pesos (ca 180 kronor) per vecka. Tänk dig då transport på det, kanske 10-20 pesos per dag. Det blir inte mycket kvar. Pedro sa att han funderade på att dra iväg och jobba för att tjäna ihop lite pengar. Samtidigt sa han att de som faktiskt åker iväg, till USA till exempel, kommer ofta tillbaka med lika lite som de hade innan. Trots det fanns viljan att åka iväg, han vill att hans två barn ska få det lite bättre, och inte behöva växa upp som han har gjort.
Jag tar min antibiotikakur och blir av med bakterierna, men behåller ilskan och viljan att förändra.
Det är som Pedro från Cruztón sa när jag pratade med honom, det är så otroligt svårt för bönderna att seguir adelante, att tjäna lite mer pengar och skaffa sig en bättre tillvaro. I byarna vi besöker är ju de flesta bönder och man odlar bönor och majs så det förhoppningsvis räcker hela året. Men man har ofta inte mycket pengar i kontanter. Vissa arbetar på majsfält som daglönare och de får betalt ungefär 60 pesos (ca 36 kronor) per dag. Att arbeta inom konstuktion, vägarbete ger ungefär 300 pesos (ca 180 kronor) per vecka. Tänk dig då transport på det, kanske 10-20 pesos per dag. Det blir inte mycket kvar. Pedro sa att han funderade på att dra iväg och jobba för att tjäna ihop lite pengar. Samtidigt sa han att de som faktiskt åker iväg, till USA till exempel, kommer ofta tillbaka med lika lite som de hade innan. Trots det fanns viljan att åka iväg, han vill att hans två barn ska få det lite bättre, och inte behöva växa upp som han har gjort.
Jag tar min antibiotikakur och blir av med bakterierna, men behåller ilskan och viljan att förändra.
Vishet kontra ackumulation av information
Ibland känns det som att det i Sverige pågår en tävling - den som har samlat mest information när hon dör vinner. Då är det en uppfriskande kontrast att befinna sig i byarna, här finns en vishet (okej det finns i Sverige också men man får leta mer), ett lugn, man försöker inte på samma sätt bräcka varandra med sina faktakunskaper. I zapatisternas naturreservat i Huitepec pratade vi med en man om byns historia och vi frågade om man från zapatisternas sida gjort en anmälan mot Cocacola som köper vatten som är taget utan tillåtelse från naturreservatet (se två inlägg tillbaka). Mannen svarade oss att ja, det vet jag inte, vi vet inte alltid vad La Junta (La Junta de Buen Gobierno - zapatisternas Goda Styrelseråd) gör. Vi frågade också om något datum, jag minns inte för vad, och han sa ja det var nog ett år sen. Eller två. Por ahí. Poängen här är inte zapatisternas eventuella problem med kommunikationen utan att han kanske inte har all information om zapatiströrelsen och om alla beslut som fattas, men han vet varför han kämpar, för de fattigas rättigheter, för deras rätt till jord. Och det räcker jäkligt långt.
Jag har träffat så många människor i byarna som inte har en aning om var Sverige ligger, om börskriser eller om presidentval och som jag har den djupaste respekt för, för deras styrka och värdighet och hur de fortsätter stå upp för sina rättigheter trots alla hinder. Jag vet också att information är makt, att utbildning utvecklar. Men lite mer vishet och lugn och lite mindre stress och informationshets kan nog vara rätt bra ändå.
Jag har träffat så många människor i byarna som inte har en aning om var Sverige ligger, om börskriser eller om presidentval och som jag har den djupaste respekt för, för deras styrka och värdighet och hur de fortsätter stå upp för sina rättigheter trots alla hinder. Jag vet också att information är makt, att utbildning utvecklar. Men lite mer vishet och lugn och lite mindre stress och informationshets kan nog vara rätt bra ändå.
Försök stoppa globaliseringen
Jag har funderat kring om det är ett problem att vi observatörer är i byarna eftersom vi har ett annat sätt att vara, en annan kultur, andra kläder och därigenom förändrar den tradition och kultur som finns, särskilt just eftersom vi ofta befinner oss i byar med ursprungsbefolkning. Men saken är ju den att det långt ifrån bara är vi som påverkar byarna. Globalisering, multinationella företag som vill sno mark för att kunna utvinna mineraler, passerande machomilitärer, TV (inte många har TV men de finns), radio och filmer (gärna b-filmer från USA med mycket blod, naket och pengafixering), folk som jobbar i USA några år och sen kommer tillbaka med nya idéer. Allt det här tränger in i byarna, vare sig de vill det eller inte, och därmed förändras människorna och deras sätt att vara.
Kommer då traditionerna och ursprungsspråken att leva kvar i Mexiko? Framtiden ser inte helt ljus ut - det försvinner hela tiden ursprungsspråk i landet eftersom barnen inte lär sig föräldrarnas språk. Det finns heller ingen uppmuntran från det mexikanska samhället, vad som är värt något är spanska och engelska, inte náhuatl eller tzeltal. Alla kulturer förändras och att bevara något in absurdum kanske det inte finns någon mening med. Frågan är bara vilka som har möjlighet att åtminstone ha någon slags makt över kulturens förändring.
Colawal
(Betyder tack på tzotzil, Chiapas näst största språk)
Kommer då traditionerna och ursprungsspråken att leva kvar i Mexiko? Framtiden ser inte helt ljus ut - det försvinner hela tiden ursprungsspråk i landet eftersom barnen inte lär sig föräldrarnas språk. Det finns heller ingen uppmuntran från det mexikanska samhället, vad som är värt något är spanska och engelska, inte náhuatl eller tzeltal. Alla kulturer förändras och att bevara något in absurdum kanske det inte finns någon mening med. Frågan är bara vilka som har möjlighet att åtminstone ha någon slags makt över kulturens förändring.
Colawal
(Betyder tack på tzotzil, Chiapas näst största språk)
Mycket nytt att läsa!
Hej nu är jag tillbaka med nya inlägg och en ny och fräsch titel som ni ser. :) Tänkte också tipsa om intressanta artiklar jag skrivit tillsammans med min kollega Annakarin:
Kvinnokamp mot machismon i Chiapas
"Det har retat upp många män i den lilla staden Pujiltic i Chiapas att ett trettiotal kvinnor genom gruppen 11 de agosto har organiserat sig för att kunna få stå vid stadens genomfartsled för att sälja sina produkter. För många av kvinnorna är alternativet prostitution och därför fortsätter de sin kamp trots dödshot, förstörelse och kidnappning av en av gruppens sympatisörer."
http://www.krf.se/fredstjanst/chiapas_081023.asp
Oroligt inspirerande grupp kvinnor!
Vattnet är inte till salu
"Trots aggressioner och hot om tvångsförflyttning kämpar familjerna som tillhör zapatistarörelsen i byn Huitepec vidare för att skydda rörelsens naturreservat. De vill förhindra att några få personer säljer vattnet inom området till högstbjudande."
http://www.krf.se/fredstjanst/chiapas_081118.asp
Läs om Coca-cola som är den stora uppköparen av vattnet som är taget utan tillåtelse från zapatisternas område. (Tur man inte gillar läsk.)
Kvinnokamp mot machismon i Chiapas
"Det har retat upp många män i den lilla staden Pujiltic i Chiapas att ett trettiotal kvinnor genom gruppen 11 de agosto har organiserat sig för att kunna få stå vid stadens genomfartsled för att sälja sina produkter. För många av kvinnorna är alternativet prostitution och därför fortsätter de sin kamp trots dödshot, förstörelse och kidnappning av en av gruppens sympatisörer."
http://www.krf.se/fredstjanst/chiapas_081023.asp
Oroligt inspirerande grupp kvinnor!
Vattnet är inte till salu
"Trots aggressioner och hot om tvångsförflyttning kämpar familjerna som tillhör zapatistarörelsen i byn Huitepec vidare för att skydda rörelsens naturreservat. De vill förhindra att några få personer säljer vattnet inom området till högstbjudande."
http://www.krf.se/fredstjanst/chiapas_081118.asp
Läs om Coca-cola som är den stora uppköparen av vattnet som är taget utan tillåtelse från zapatisternas område. (Tur man inte gillar läsk.)
tisdag 11 november 2008
Hur säger man bettskena på tzotzil..?
Jag har verkligen lagt märke till hur omständiga vi observatörer är ibland (okej kanske särskilt jag men nu drar jag alla över en kam). En intressant iakttagelse från Huitepec till exempel är skillnaden i förberedelserna för att gå och sova mellan oss observatörer och människorna från byn. Varje kväll kommer en person från byn för att sova med oss i vårt lilla hus. Det var ungefär samma sak varje kväll; personen kom, vi pratade lite, sedan sa han (det var alltid en han) buenas noches compas, tog av sig stövlarna, la sig ner och drog täcket över huvudet. Trettio sekunder senare hörde vi honom snarka. Däremot vi andra, ja det ska borstas tänder, bytas från de vanliga strumporna till sovsockarna, dras på underställ, tas ur linser, man kanske vill läsa lite etc etc. Det ska fixas och donas och gör vi det inte onödigt komplicerat för oss ibland? Det var något jag la märke till också när jag jobbade som fredsobservatör i ixilområdet i Guatemala. Kvinnorna lägger in mer ved i elden, blåser på glöden, vänder tortillas, tröstar bebisen på ryggen, häller i mer salt i soppan. Allt lugnt och metodiskt, utan krångel och med ett tålamod som gav mig rysningar. Man lagar den mat man alltid lagat på det sätt man alltid lagat den. Det verkar som att man inte grubblar utan låter händerna arbeta, de vet vad de ska göra.
Ett annat exempel på hur mycket mer rastlösa vi är kommer från vandringarna i Huitepec – när vi satte oss för att vila en stund satte sig de andra rakt upp och ner, rättade till sig någon sekund för att hamna i en skön position och så stannade de så. Kanske blundade de och sov en stund eller småsnackade med någon som satt bredvid. Vi observatörer däremot dricker lite vatten, äter frukt, kollar om vi har mobiltäckning för det har vi inte i huset, flyttar runt flera gånger för att sitta bekvämt, stretchar lite, funderar ska jag kanske ta på mig tröjan eller det kanske inte är någon idé för snart ska vi gå igen och då blir jag bara svettig. Suck. Med vår stress kommer snart hela svenska samhället gå omkring med ständig bettskena. Jag har inte frågat men jag tror inte ordet bettskena finns på tzotzil.
Ett annat exempel på hur mycket mer rastlösa vi är kommer från vandringarna i Huitepec – när vi satte oss för att vila en stund satte sig de andra rakt upp och ner, rättade till sig någon sekund för att hamna i en skön position och så stannade de så. Kanske blundade de och sov en stund eller småsnackade med någon som satt bredvid. Vi observatörer däremot dricker lite vatten, äter frukt, kollar om vi har mobiltäckning för det har vi inte i huset, flyttar runt flera gånger för att sitta bekvämt, stretchar lite, funderar ska jag kanske ta på mig tröjan eller det kanske inte är någon idé för snart ska vi gå igen och då blir jag bara svettig. Suck. Med vår stress kommer snart hela svenska samhället gå omkring med ständig bettskena. Jag har inte frågat men jag tror inte ordet bettskena finns på tzotzil.
Ett kodak moment som aldrig kommer igen…
Vid en av vandringarna med zapatisterna i naturreservatet Huitepec stannar vi till vid en otroligt vacker hage med utsikt över hela San Cristóbal för att vila en stund. Jag och den andra observatören – Ennio från Schweiz – sätter oss ner. Åtta eller nio av zapatisterna börjar så gå omkring på fältet, böjda vid midjan som om de letar efter någonting. Vi tittar på varann jag och Ennio, vad letar de efter? Vi frågar en av zapatisterna som sitter bredvid oss vad de gör. Jo, förklarar han, de letar fyrklöver. Ängen är nämligen full av treklöver. Vilken syn, sällan har jag varit med om ett sådant Kodak moment men inte kunnat ta kort… Nästan tio maskförklädda zapatister som går omkring på en vacker äng och letar fyrklöver.
Att vandra i zapatisttempo
Från caracolen Oventic som Huitepec tillhör ochsom vi därmed var tvungna att passera innan vi
kunde åka dit.
Innan i Sverige läste jag någon gång om zapatistarméns träning, om hur man går i bergen på natten i massor av timmar. Nu har jag själv fått mig en liten dos och en inblick i det här med vandring i berg… Jag har precis kommit tillbaka från Huitepec, ett av zapatisterna grundat naturreservat i bergen på 2500 meters höjd nära San Cristóbal. I byn bor ett tiotal zapatistfamiljer och varje vecka kommer cirka 20 zapatister från andra byar för att hjälpa till att vakta området så obehöriga inte går in och så ingen hugger ner träd eller tar vatten utan lov. De stannar en vecka och sen kommer en ny grupp. Varje dag går ungefär femton av de tjugo tillsammans med en representant från byn och med de kanske inte riktigt lika tränade observatörerna runt området i ungefär fyra timmar. Vi går i ett långt led på stigarna, först byrepresentanten, sedan vi observatörer och sist de femton zapatisterna från andra byar. Luften är så tunn eftersom det ligger så högt upp och det är otroligt brant och svårgenomträngligt så det är lite av en utmaning. Jag jobbar ju lite efter djungelordspråket När Lisa andas i djungeln skräms alla djur iväg vilket är kul när man går med spänstiga och uthålliga snubbar från landet som ju ungefär jobbar hårdare under en dag än vad jag kommer göra hela mitt liv. Men i alla fall, jag tyckte jag hängde med rätt bra ändå. Zapatisterna hade tydligen tidigare bett organisationen vi jobbar för att de ville ha manliga observatörer som orkade med att gå i bergen. Hmpf, jag klarade mig minst lika bra som den snavande schweizaren jag gick med. Första gången jag gick avslutade vi med en riktigt härlig vandring upp för det väldigt branta berget som gjorde att jag andades högre än någonsin. De bakom mig började precis på slutet sacka efter och jag tänkte, kan det vara så att de också är lite trötta så de har slagit av på takten? Men så började jag höra ljud bakom mig, grenar som bröts. När vi kommit uppför berget såg jag varför de hade kommit efter. De kom bärandes med gigantiska trädgrenar som de skulle ha till ved. Ah då var det bara jag som var trött då… Jag kan tillägga att jag mottog vissa fnissiga blickar när de såg mig med mitt tomatröda ansikte och svettdrypande hår.
Välkomna!
Hej och välkomna till min blogg där jag har tänkt dela med mig av mina erfarenheter i mitt jobb som fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko. Jag kommer sammanlagt vara ungefär fem månader i Mexiko och innan har jag också arbetat som fredsobservatör i Guatemala i nära fem månader.
I Chiapas utgör vi fredsobservatörer en preventiv närvaro i byar. På plats koordineras arbetet av Centro de Derechos Humanos Fray Bartolomé de las Casas (FrayBa). Vårt arbetes övergripande målsättning är att förebygga och dämpa våld och att skapa förutsättningar för fred och fredlig hantering av våldsamma konflikter i de områden vi arbetar i.
Vi fredsobservatörer har tre huvudsakliga uppgifter:
- att påverka olika aktörers handlingsutrymme; öka befolkningens och minska aggressorns
- att samla och sprida information (internationellt och nationellt)
- att ge moraliskt stöd, hopp
De synpunkter/reflektioner som uttryckts i den här bloggen är personliga och delas inte nödvändigtvis av min arbetsgivare. För mer information om Kristna Fredsrörelsens arbete, se http://www.krf.se/.
I Chiapas utgör vi fredsobservatörer en preventiv närvaro i byar. På plats koordineras arbetet av Centro de Derechos Humanos Fray Bartolomé de las Casas (FrayBa). Vårt arbetes övergripande målsättning är att förebygga och dämpa våld och att skapa förutsättningar för fred och fredlig hantering av våldsamma konflikter i de områden vi arbetar i.
Vi fredsobservatörer har tre huvudsakliga uppgifter:
- att påverka olika aktörers handlingsutrymme; öka befolkningens och minska aggressorns
- att samla och sprida information (internationellt och nationellt)
- att ge moraliskt stöd, hopp
De synpunkter/reflektioner som uttryckts i den här bloggen är personliga och delas inte nödvändigtvis av min arbetsgivare. För mer information om Kristna Fredsrörelsens arbete, se http://www.krf.se/.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
