Etnocentrism

En sak som har irriterar mig hos vissa (men långt ifrån alla) fredsobservatörer är hur man efter tre dagar i en by har tusen åsikter och klagomål om hur organiseringen i byn går till och vad man skulle behöva förändra. Man är också väldigt irriterad över att inte få all information om byn och om dagsläget och suckar över att byborna inte verkar ha nån koll. Och varför blir vi inte inbjudna till alla möten och kan inte nån översätta, de pratar ju tzeltal hela tiden. Det kliar i fingrarna att få lägga sig i, man vill ju bara ge lite råd. Gärna efter att ha tillbringat ungefär tre veckor i landet innan man åkte ut i byn. Jag kallar detta för inget annat än rasism och etnocentrism. Dessa bönder, dessa människor ur ursprungsbefolkningen, dessa fattiga människor, vad har de för koll egentligen, verkar man tänka. De har inte kommit så långt i utvecklingen, vi måste ge dem våra idéer. Men de kanske har egna idéer, kommer välja en annan väg?

Vi kan verkligen inte efter några dagar, veckor eller månader allt om den aktuella situationen i byarna, i delstaten Chiapas eller i landet. Situationen är så komplex, jag pratade med en tjej från Frankrike häromdagen och hon sa att hon har varit här i ett år och varit engagerad i frågor kring mänskliga rättigheter, men att hon fortfarande inte förstår 1o % av det som sker. Och vad det gäller informationen så kanske de inte alltid vill ge oss den? Jag är övertygad om att den information de vill att vi ska ha, den får vi också. När de vill att vi ska delta på mötena, då bjuder de in oss. Människorna i byarna vet att vi kommer och går, förtroende är inte något som ges hur som helst. Vi är vana vid att fråga och sedan få information. Men här råder andra omständigheter, information kan vara farlig och få dramatiska konsekvenser om den hamnar i fel händer. Organisering måste ske på ett intelligent sätt och information kan inte ges ut till höger och vänster. En mexikansk fredsobservatör i Agua Clara frågade några killar om hur utbildningen gick till i zapatisternas skolor. Inte en speciellt känslig fråga, men eftersom hon pressade på så mycket så slöt sig killarna mer och mer och till slut ville de inte svara på en enda fråga.

Vi måste acceptera att vi kommer till en annan kultur, ett annat sätt att arbeta och acceptera det. Saker och ting sker inte på våra villkor, och så måste det fortsätta vara också. Vår roll är att observera, vilket inte någonstans betyder utbilda. Det finns ibland ett behov hos vissa observatörer att vara unik, ha åsikter och briljera. Man söker de starkaste upplevelserna, ställer 1000 frågor, vill åt det äkta. Men man kommer inte åt det äkta genom att pressa, och borde kanske fokusera på att försöka lära sig istället på att försöka lära ut.