Genom arbetet som fredsobservatör har jag börjat se omvärlden med nya ögon. Nu i Agua Clara satt vi tillsammans med zapatisterna i hytten där de tog betalt 10 pesos per person av turisterna. Det var väldigt givande att vara på andra sidan turistbussen så att säga, att observera turisternas förvånade blickar när ett gäng campesinos – bönder – gled fram barfota för att ta betalt. Vad vill dessa män i slitna kläder, ska de råna mig..? Gummistövlarna hade de kanske slängt av sig vid de trälapparna de använde som sängar för att vila lite, och bredvid låg macheten. Turisterna ramlade ut ur turistbussen med sina flashiga kläder och nya trekkingskor. De hann knappt ur bilen förrän kameran var framme, de fotade hej vilt en stund, oj va vackert, och sedan drog de vidare.
Ofta som turist har du ju ingen aning om omständigheterna kring turistprojekt, till exempel vem tillhörde marken innan, vem tjänar egentligen pengar på projektet? I ixilområdet i Guatemala där jag arbetade tidigare i år var vi fredsobservatörer tvungna att vara ärliga och säga att vi var observatörer ifall någon frågade oss och alltid ha med oss dokumentation för att styrka det. Vi kunde inte vandra omkring som vi ville i bergen utan måste alltid gå eller åka direkt mellan byarna vi skulle besöka. Annars kunde vi bli anklagade för att komma från utländska företag intresserade av att köpa upp mark, eller för att vilja kidnappa barn (rykten som ibland startas av makthavare som inte gillar gringos som lägger sig i ”deras” angelägenheter…) eller annat. Det kan alltså bli riktigt farligt om du inte har koll på området och de problem som finns där. Det finns en massa problem under ytan, som ligger djupt och som är komplicerade och som du ofta inte ser direkt när du kommer in i en by. Till det tillkommer de uppenbara problemen i byarna som till exempel fattigdom, brist på sjukvård och utbildning.
En gång träffade jag en kille på en restaurang i Nebaj, den största staden som ligger i ixilområdet, och han sa att han arbetade för en amerikansk organisation som letade efter bra trekkingleder för turism. Och det i ett land och i ett område med enorma problem vad det gäller markrättigheter, med utländska företag som sagt och annat. Och med vem förhandlar de med angående deras turistprojekt? I Guatemala har inte rättvisa skipats sedan folkmordet under 80-talet och många av dagens ledande politiker har både liv och annat på sitt samvete.
Genom det här jobbet har jag fått chans att se hur människor lever som har ett helt totalt annat liv än jag, och därmed se världen med deras ögon. Höra deras berättelser om de problem de möter och få reda på hur de blir behandlade. Som här i San Cristóbal till exempel, de kvinnor, män och barn som säljer tuggummi, hantverk och annat på gatan kanske har förlorat sin jord och måste därför komma hit för att skaffa pengar till sin försörjning. Det man tjänar på att sälja prylar på gatan kanske sedan inte ens räcker till bussbiljetten tillbaka till byn. En kvinna som jag träffade i zapatisternas naturreservat Huitepec berättade att hon åker in till marknaden i San Cristóbal varje söndag för att sälja grönsaker. Hon sa att hon inte hade råd att hyra ett affärsstånd så hon säljer sina produkter ur en korg på trottoaren. Men de som äger marknadsstånden blir arga på de som kommer och säljer utan att betala för att ha ett stånd så ibland häller de ut deras produkter och stjäl deras pengar och tvingar bort dem därifrån. Och jag som innan dess bara sett en vanlig marknad, men det är klart att det finns hierarki och stridigheter där med.
Jag kan avsluta med att konstatera att det verkligen är värt det att stiga av och se livet från andra sidan turistbussen.
Ofta som turist har du ju ingen aning om omständigheterna kring turistprojekt, till exempel vem tillhörde marken innan, vem tjänar egentligen pengar på projektet? I ixilområdet i Guatemala där jag arbetade tidigare i år var vi fredsobservatörer tvungna att vara ärliga och säga att vi var observatörer ifall någon frågade oss och alltid ha med oss dokumentation för att styrka det. Vi kunde inte vandra omkring som vi ville i bergen utan måste alltid gå eller åka direkt mellan byarna vi skulle besöka. Annars kunde vi bli anklagade för att komma från utländska företag intresserade av att köpa upp mark, eller för att vilja kidnappa barn (rykten som ibland startas av makthavare som inte gillar gringos som lägger sig i ”deras” angelägenheter…) eller annat. Det kan alltså bli riktigt farligt om du inte har koll på området och de problem som finns där. Det finns en massa problem under ytan, som ligger djupt och som är komplicerade och som du ofta inte ser direkt när du kommer in i en by. Till det tillkommer de uppenbara problemen i byarna som till exempel fattigdom, brist på sjukvård och utbildning.
En gång träffade jag en kille på en restaurang i Nebaj, den största staden som ligger i ixilområdet, och han sa att han arbetade för en amerikansk organisation som letade efter bra trekkingleder för turism. Och det i ett land och i ett område med enorma problem vad det gäller markrättigheter, med utländska företag som sagt och annat. Och med vem förhandlar de med angående deras turistprojekt? I Guatemala har inte rättvisa skipats sedan folkmordet under 80-talet och många av dagens ledande politiker har både liv och annat på sitt samvete.
Genom det här jobbet har jag fått chans att se hur människor lever som har ett helt totalt annat liv än jag, och därmed se världen med deras ögon. Höra deras berättelser om de problem de möter och få reda på hur de blir behandlade. Som här i San Cristóbal till exempel, de kvinnor, män och barn som säljer tuggummi, hantverk och annat på gatan kanske har förlorat sin jord och måste därför komma hit för att skaffa pengar till sin försörjning. Det man tjänar på att sälja prylar på gatan kanske sedan inte ens räcker till bussbiljetten tillbaka till byn. En kvinna som jag träffade i zapatisternas naturreservat Huitepec berättade att hon åker in till marknaden i San Cristóbal varje söndag för att sälja grönsaker. Hon sa att hon inte hade råd att hyra ett affärsstånd så hon säljer sina produkter ur en korg på trottoaren. Men de som äger marknadsstånden blir arga på de som kommer och säljer utan att betala för att ha ett stånd så ibland häller de ut deras produkter och stjäl deras pengar och tvingar bort dem därifrån. Och jag som innan dess bara sett en vanlig marknad, men det är klart att det finns hierarki och stridigheter där med.
Jag kan avsluta med att konstatera att det verkligen är värt det att stiga av och se livet från andra sidan turistbussen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar