I onsdags kom jag tillbaka från min sista fältvistelse som var i Agua Clara, som ligger nära Palenque för er som känner till Chiapas. Jag tänkte berätta för er dels om Agua Clara och dels lite mer allmänt om zapatisternas organisering.
Agua Clara är något så ovanligt som ett zapatistiskt ekoturismområde. Marken återtogs av zaptisterna från en storgodsägare under zapatisternas revolt 1994 då man med vapen gick in i ett antal städer i Chiapas. Många år användes dock området av anhängare till partiet PRI, vilka med regeringspengar byggde ett hotell med restaurang på området. Med tiden blev området mer eller mindre övergivet och i oktober i år gick zapatisterna in och återtog marken, nu med intentionen att ständigt ha folk på plats och att på längre sikt öppna hotellet och restaurangen för turister. Sedan återtagandet i oktober har sju olika grupper av zapatister från regionen turats om att vakta området. Grupperna består av mellan 40-50 personer, alla män, och man stannar i en vecka. Området är otroligt vackert - med en t'ujbil mukulha - en vacker flod med turkosfärgat vatten och en park med stora träd. Vi hade också tur jag och Flor - den andra observatören, en tjej från Argentina - det var dans två gånger under vår vistelse och vi fick också delta i en ceremoni vid firandet av la Virgen Guadalupe den 12 december.
Det är zapatisternas så kallade Junta de Buen Gobierno - på svenska brukar man säga det Goda Styrelserådet - som planerar om vakt behövs i ett område. Som zapatist och medlem i organisationen tillhör det din plikt att delta i vaktturer som i Agua Clara och i caracolen - det regionala sätet där la Junta sitter. Det finns fem caracoler (caracol betyder snäcka på spanska) och därmed också fem Juntas de Buen Gobierno. Agua Clara tillhör caracol IV Morelia. I caracolerna tar la Junta emot personer från sin region som kommer för att anmäla brott som begåtts. Zapatister förhandlar inte med och har ingen kontakt med regeringen - förutom de anmälningar man gör mot övergrepp som begåtts. Man har sina egna regeringar - las Juntas - och man namnger sina egna autonoma kommuner. Vi behöver inte den andra regeringen, vi har vår egen, som en man sa till mig i Agua Clara. I de olika caracolerna och även i de autonoma kommunerna bedriver man olika typer av utbildande verksamhet, som kurser i sko- och möbeltillverkning och i hur man bakar bröd i storugn. För att inte bero av regeringen utbildar man personer från byarna i hälsovård och man har också en egen skola i de autonoma kommunerna, som är skild från regeringens skola. I den autonoma skolan lär sig barnen om zapatisternas ursprung, om revolutionshjältar som Emiliano Zapata och om varför zapatisterna tog till vapen 1994. (När en pojke i Agua Clara skulle rita en teckning till mig målade han Che Guevara och skrev EZLN (Ejercito Zapatista de Liberación Nacional) ovanför.) Barnen utbildas både på sitt modersmål och på spanska till skillnad från i regeringens skolor där utbildningen bara sker på spanska. Läraren väljs av byborna.
Det finns mycket att inspireras över i zapatisternas organisering. De bygger nytt istället för att bara kritisera det gamla. De har en vision och jobbar sakta men säkert upp det samhälle de själva vill ha, de sitter inte fasta i hopplöshet. Visst protesterar och demonstrerar de också, men fokus ligger på att skapa något eget, något de saknar i samhället. De skapar utveckling - men på deras villkor.
Efter vår vistelse i Agua Clara åkte jag och Flor till caracol IV i Morelia för att avlägga rapport inför la Junta. Före och efter varje vistelse i en autonom zapatistkommun måste vi passera den caracol kommunen tillhör för att först be om tillåtelse att åka till byn och sen för att avlägga rapport om vad som hänt under vistelsen. Efter att ha blivit inskrivna hos vakterna i la vigilancia blev vi insläppta till la Junta. Vi berättade om vår vistelse i Agua Clara, om de problem som fortgår och också om hur bra vi blivit behandlade av los compañeros i Agua Clara. Den dagen var det kanske ett tiotal personer i la Junta varav främst två kvinnor pratade. När de skulle skriva upp våra namn skrattade Flor lite ursäktande, ja mitt efternamn är lite komplicerat. Det är ingen fara compañera sa en av kvinnorna med allvar i blicken, sådana är vi alla, var och en har sitt efternamn. Hon tackade oss för vårt stöd och sa att vi behöver er, men jag tror också att ni kanske behöver oss. En annan kvinna sa om det inte vore för la lucha - för kampen - så hade vi kanske aldrig träffats. Det viktiga är att vi kämpar tillsammans. Säg till los compañeros i Argentina och i Sverige att de är välkomna hit och lära känna Agua Clara.
Agua Clara är något så ovanligt som ett zapatistiskt ekoturismområde. Marken återtogs av zaptisterna från en storgodsägare under zapatisternas revolt 1994 då man med vapen gick in i ett antal städer i Chiapas. Många år användes dock området av anhängare till partiet PRI, vilka med regeringspengar byggde ett hotell med restaurang på området. Med tiden blev området mer eller mindre övergivet och i oktober i år gick zapatisterna in och återtog marken, nu med intentionen att ständigt ha folk på plats och att på längre sikt öppna hotellet och restaurangen för turister. Sedan återtagandet i oktober har sju olika grupper av zapatister från regionen turats om att vakta området. Grupperna består av mellan 40-50 personer, alla män, och man stannar i en vecka. Området är otroligt vackert - med en t'ujbil mukulha - en vacker flod med turkosfärgat vatten och en park med stora träd. Vi hade också tur jag och Flor - den andra observatören, en tjej från Argentina - det var dans två gånger under vår vistelse och vi fick också delta i en ceremoni vid firandet av la Virgen Guadalupe den 12 december.
Det är zapatisternas så kallade Junta de Buen Gobierno - på svenska brukar man säga det Goda Styrelserådet - som planerar om vakt behövs i ett område. Som zapatist och medlem i organisationen tillhör det din plikt att delta i vaktturer som i Agua Clara och i caracolen - det regionala sätet där la Junta sitter. Det finns fem caracoler (caracol betyder snäcka på spanska) och därmed också fem Juntas de Buen Gobierno. Agua Clara tillhör caracol IV Morelia. I caracolerna tar la Junta emot personer från sin region som kommer för att anmäla brott som begåtts. Zapatister förhandlar inte med och har ingen kontakt med regeringen - förutom de anmälningar man gör mot övergrepp som begåtts. Man har sina egna regeringar - las Juntas - och man namnger sina egna autonoma kommuner. Vi behöver inte den andra regeringen, vi har vår egen, som en man sa till mig i Agua Clara. I de olika caracolerna och även i de autonoma kommunerna bedriver man olika typer av utbildande verksamhet, som kurser i sko- och möbeltillverkning och i hur man bakar bröd i storugn. För att inte bero av regeringen utbildar man personer från byarna i hälsovård och man har också en egen skola i de autonoma kommunerna, som är skild från regeringens skola. I den autonoma skolan lär sig barnen om zapatisternas ursprung, om revolutionshjältar som Emiliano Zapata och om varför zapatisterna tog till vapen 1994. (När en pojke i Agua Clara skulle rita en teckning till mig målade han Che Guevara och skrev EZLN (Ejercito Zapatista de Liberación Nacional) ovanför.) Barnen utbildas både på sitt modersmål och på spanska till skillnad från i regeringens skolor där utbildningen bara sker på spanska. Läraren väljs av byborna.
Det finns mycket att inspireras över i zapatisternas organisering. De bygger nytt istället för att bara kritisera det gamla. De har en vision och jobbar sakta men säkert upp det samhälle de själva vill ha, de sitter inte fasta i hopplöshet. Visst protesterar och demonstrerar de också, men fokus ligger på att skapa något eget, något de saknar i samhället. De skapar utveckling - men på deras villkor.
Efter vår vistelse i Agua Clara åkte jag och Flor till caracol IV i Morelia för att avlägga rapport inför la Junta. Före och efter varje vistelse i en autonom zapatistkommun måste vi passera den caracol kommunen tillhör för att först be om tillåtelse att åka till byn och sen för att avlägga rapport om vad som hänt under vistelsen. Efter att ha blivit inskrivna hos vakterna i la vigilancia blev vi insläppta till la Junta. Vi berättade om vår vistelse i Agua Clara, om de problem som fortgår och också om hur bra vi blivit behandlade av los compañeros i Agua Clara. Den dagen var det kanske ett tiotal personer i la Junta varav främst två kvinnor pratade. När de skulle skriva upp våra namn skrattade Flor lite ursäktande, ja mitt efternamn är lite komplicerat. Det är ingen fara compañera sa en av kvinnorna med allvar i blicken, sådana är vi alla, var och en har sitt efternamn. Hon tackade oss för vårt stöd och sa att vi behöver er, men jag tror också att ni kanske behöver oss. En annan kvinna sa om det inte vore för la lucha - för kampen - så hade vi kanske aldrig träffats. Det viktiga är att vi kämpar tillsammans. Säg till los compañeros i Argentina och i Sverige att de är välkomna hit och lära känna Agua Clara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar