Tack för att du besökt Chiapas - bär det med dig. Jag läste texten på en pelare på väg till flygplatsen i Chiapas, har flugit till Mexiko City där jag ska vara några dagar. Och Chiapas kommer följa med mig. Jag är otroligt glad för detta året, för allt jag fått se och uppleva. Det har varit sjukt intressant. Men jag märker nu på slutet att det varit tufft också, det har varit Väldigt Många Intryck.
Det är som när du ser en gripande dokumentär, pulsen slår, du lever dig in i karaktärernas liv och efteråt stannar en känsla kvar flera timmar efteråt. Men detta var inte en dokumentär, en film på två timmar. Det är nästan ett år av intryck, av möten, av insikter... Känslan försvinner inte efter några timmar, och jag vill inte att den ska försvinna. Jag åker hem, men förändrad. Och jag vet inte riktigt hur, kan inte sätta ord på allt än, jag bara vet att det är så.
Och så det dåliga samvetet - jag kan åka iväg från fattigdomen, osäkerheten... Jag kan åka hem till normalitet, Konsum, fika och fredagsmys. Jag kan stänga av, även fast det inte var en två timmars dokumentär utan ett års upplevelser på plats, så kan jag hoppa ur kontexten. Jag har sett osäkerheten och oron här, ett alternativt samhälle, där andra regler råder, där du ständigt måste tänka efter vilka du kan lita på, där varje dag är en kamp för överlevnad. Men det är en kontext där jag varit gäst och nu tar jag mitt pick och pack och åker. Hoten var aldrig direkt riktade mot mig, det var inte jag som inte visste vad jag skulle äta nästa dag.
Men jag tar med mig mycket hoppfullhet efter min tid i Mexiko och Guatemala. Som dessa människor kämpar, fysiskt och psykiskt, och hur de orkar skratta och vara lyckliga. Att en tid i ett område där ett lågintensivt krig utspelas skulle ge hopp kanske inte var helt väntat, men så är det.
Ögonblicksbilder snurrar i mitt huvud...en prostituerad 12-årig tjej i Pujultic...gripande tal som gett mig gåshud...kvinnan som visade mig sina ärr från kriget i Guatemala...de trötta barnen som försöker sälja godis och cigaretter till mig på restauranger i San Cristóbal. Var gör jag av allt det här, hur sorterar jag in det, hur hanterar jag känslorna?
Väldigt Många Intryck.
Det är som när du ser en gripande dokumentär, pulsen slår, du lever dig in i karaktärernas liv och efteråt stannar en känsla kvar flera timmar efteråt. Men detta var inte en dokumentär, en film på två timmar. Det är nästan ett år av intryck, av möten, av insikter... Känslan försvinner inte efter några timmar, och jag vill inte att den ska försvinna. Jag åker hem, men förändrad. Och jag vet inte riktigt hur, kan inte sätta ord på allt än, jag bara vet att det är så.
Och så det dåliga samvetet - jag kan åka iväg från fattigdomen, osäkerheten... Jag kan åka hem till normalitet, Konsum, fika och fredagsmys. Jag kan stänga av, även fast det inte var en två timmars dokumentär utan ett års upplevelser på plats, så kan jag hoppa ur kontexten. Jag har sett osäkerheten och oron här, ett alternativt samhälle, där andra regler råder, där du ständigt måste tänka efter vilka du kan lita på, där varje dag är en kamp för överlevnad. Men det är en kontext där jag varit gäst och nu tar jag mitt pick och pack och åker. Hoten var aldrig direkt riktade mot mig, det var inte jag som inte visste vad jag skulle äta nästa dag.
Men jag tar med mig mycket hoppfullhet efter min tid i Mexiko och Guatemala. Som dessa människor kämpar, fysiskt och psykiskt, och hur de orkar skratta och vara lyckliga. Att en tid i ett område där ett lågintensivt krig utspelas skulle ge hopp kanske inte var helt väntat, men så är det.
Ögonblicksbilder snurrar i mitt huvud...en prostituerad 12-årig tjej i Pujultic...gripande tal som gett mig gåshud...kvinnan som visade mig sina ärr från kriget i Guatemala...de trötta barnen som försöker sälja godis och cigaretter till mig på restauranger i San Cristóbal. Var gör jag av allt det här, hur sorterar jag in det, hur hanterar jag känslorna?
Väldigt Många Intryck.
1 kommentar:
Tack Lisa för fint inlägg! Jag tror du fångar på pricken vad många fredsobservatörer känner när de är på väg hem... Hälsningar Karin Haglind
Skicka en kommentar